Krönika

Civilsamhället är du och jag

I ett fullsatt tält på Sidas ”Sverige i världen”-torg sitter jag ivrig att få lyssna på vad representanter för Individuell Människohjälp, RFSU och Linnéa Claesson, samhällsdebattör och aktivist, har att säga om det ökade hotet mot kvinnor runt om i världen. Seminariet ska handla om vilken roll civilsamhället kan ha i en tid när kvinnors rättigheter hotas och det demokratiska utrymmet som minskar. Det känns onekligen aktuellt med tanke på såväl Donald Trumps återinförande av “gag rule” som nationalistiska och högerextrema rörelsers framväxt de senaste åren.

Under samtalet uppstår en meningsskiljaktighet i huruvida man verkligen ska bjuda in till samtal med alla parter och organisationer. Är det rätt att inleda dialog med organisationer som är främlingsfientliga eller grupper som vill inskränka kvinnors rättigheter? Jag funderar vidare på frågan som känns allt mer komplex. Är jag beredd att diskutera med dem som kämpar emot allt det jag tror på och alla de frågor som jag brinner för? Det ärliga svaret är att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte om det är vägen framåt. Men jag vet att vi är många som brinner för samma sak, att vi är många som är beredda att kämpa för en bättre värld. I en tid då andra krafter träder fram och vinner mark är det en viktig påminnelse.

Svaret på frågan som seminariet ställer, om vilken roll civilsamhället spelar, är kanske att civilsamhället är viktigare än på länge. Civilsamhället behöver gå fram och stötta aktivister i en tid när det demokratiska utrymmet krymper. Civilsamhället behöver finnas där och stötta varandra, även om åsikterna i sakfrågor ibland går isär. Och vilka är då civilsamhället, vilka behöver göra det här? Det är alla vi som tror på en demokratisk värld och alla människors lika värde och rättigheter. Det är jag, och det är du.