Debatt

Biståndet till Afrika behövs igen!

Efter omkring femton år av god tillväxt har den ekonomiska utvecklingen i Afrika abrupt förändrats. Behovet av bistånd ökar samtidigt som givarländer gör nedskärningar och omprioriteringar. Nu måste vi se till att värna om långsiktiga fattigdomsbekämpande insatser som drivs av de afrikanska länderna själva, skriver Lennart Wohlgemuth.

Från slutet på 1990-talet fram till och med 2014 ökade många afrikanska länders BNP i snabb takt, främst som följd av en ihållande råvaruboom och investeringar på infrastruktur- och byggområdet. Även om fördelningen av de nya resurserna var långt ifrån jämlik talade många observatörer om att ”Afrika vänder”.

Genom den snabba tillväxten ökade skatteintäkterna och länderna fick alltmer lokala resurser att använda för investeringar och social verksamhet. Dessutom ökade tillgången på investeringsmedel från den privata sektorn utomlands, och från de så kallade ”nya aktörerna” med Kina i spetsen. Remitteringar, det vill säga pengar som afrikanska gästarbetare i andra länder skickar hem till sina familjer, utgjorde en lika stor del av Afrikas ekonomi som hela det officiella biståndet.

Biståndsberoendet minskade därmed snabbt. I Tanzania minskade andelen av landets budget som utgörs av bistånd från nära 50 procent år 2010 till 30 procent år 2015, och i Zambia minskade andelen till under 5 procent. I takt med att behovet av traditionellt bistånd minskade så ökade självförtroendet. Afrikanska länder behövde i allt mindre utsträckning ställa upp på biståndsgivarnas villkor. Det talades vitt och brett om att tiden för traditionellt bistånd närmade sig sitt slut.

Abrupt förändring

Bara på ett år har bilden av den ekonomiska utvecklingen i Afrika förändrats fullständigt. Efter omkring femton år av jämförelsevis god ekonomisk utveckling har flertalet länder i Afrika drabbats av en konjunkturnedgång. Råvarupriserna (framför allt oljepriset), som de afrikanska ekonomierna är starkt beroende av, har fallit till en tredjedel av vad de var år 2014. Den ekonomiska tillväxten har sjunkit kraftigt och i vissa länder till och med visat på negativa tal.

Som en konsekvens av detta har skatteintäkterna minskat i de flesta länder, liksom de privata investeringarna. Många av de ”nya aktörerna” som Ryssland och Brasilien har själva starkt fallande produktionssiffror. Andra har fortsatt tillväxt men tillräckliga problem att ta itu med internt, som Kina och Indien. Ovanpå detta har nu östra Afrika (framför allt Afrikas Horn och sydöstra Afrika) drabbats av den allvarligaste torkan på trettio år. Denna snabba vändning i utvecklingen har gjort att behovet av traditionellt bistånd återigen ökar.

Ökande behov och minskande bistånd

OECD-länderna, som står för merparten av det traditionella biståndet, har haft sina egna problem. Europa och USA har haft det mycket svårt att ta sig ur den konjunkturnedgång som påbörjades i och med finanskrisen 2008. Dessutom har kriser i Europas närområde såsom Syrien, Irak och Libyen med efterföljande flyktingströmmar bidragit till både politiska och ekonomiska motsättningar. På grund av allt detta har det traditionella biståndet förändrats i grunden, både till sin storlek och karaktär.

För det första har flera tidigare viktiga givarländer som Nederländerna, Danmark och Finland kraftigt minskat sina biståndsbudgetar, och andra följer efter.

För det andra har en ökande andel av biståndet som återstår avsatts till användningsområden som tidigare finansierats med andra medel. Kostnader för att ta hand om flyktingar under deras första år tillåts exempelvis räknas som bistånd. Andra kostnader diskuteras också, såsom militära utgifter i samband med en konflikt.

Färsk statistik från OECD-DAC visar att de största givarländernas sammanlagda avräkningar för flyktingkostnader nästan fördubblades mellan år 2014 och 2015 – från 6,6 till 12 miljarder USD – och siffran för 2016 lär bli ännu högre. Tak för avräkningarna har satts upp bland annat i Sverige (30 %) och Norge (20 %). Trots det har till exempel Sveriges bistånd direkt till Afrika minskat med 600 miljoner per år under 2015 och 2016.

För det tredje har efterfrågan på humanitärt bistånd ökat kraftigt, mycket på grund av samma problem som lett till de ökade flyktingströmmarna, men också på grund av fler och värre katastrofer till följd av klimatförändringar.

Profilering på bekostnad av traditionellt bistånd?

Med minskade resurser till bistånd blir intresset hos givarländer att profilera sig inom biståndet större än tidigare. Därför ser vi att länder, inklusive Sverige, betonar satsningen på specifika teman såsom mänskliga rättigheter, demokrati eller miljö på bekostnad av land till land-biståndet.

Det som blir över efter nedskärningar och omprioriteringar går till det som förut utgjorde huvudparten av biståndet, nämligen land till land-bistånd – som fördelas på stöd till stater, det civila samhället och privata aktörer – och multilateralt bistånd till FN-organen och Världsbanken. Biståndet till dessa områden har alltså minskat betydligt. Det multilaterala biståndet har minskat så kraftigt att viktiga FN-organ riskerar att inte överleva. Just nu diskuteras huruvida FN:s forskningsorgan UNRISD kommer att överleva denna vår.

Nedskärningar kräver prioriteringar

För det afrikanska stater som driver långsiktiga utvecklingsprogram och som under de senaste åren kommit en bit på väg ser situationen nu mörk ut. Utländska investeringar och underlaget för egen finansiering har minskat kraftigt, såväl som det bistånd länderna tidigare kunnat luta sig mot.

Man kan hävda att det är bra att arbeta under knapphetens kalla stjärna. Det kan leda till att man blir mer försiktig med de pengar man har. Det jag oroar mig för är att många insatser som är på god väg att uppnå långsiktigt goda resultat och som drivs av de afrikanska länderna själva kommer att avslutas till följd av denna utveckling. Särskilt sårbara är insatser som syftar till fattigdomsbekämpning.

Kanske kan vi bli bättre på att fokusera på det viktigaste, men jag befarar att Afrika med mindre bistånd kan tvingas att avsluta många utvecklingsprogram. De globala målen för hållbar utveckling liksom kvinnors, mäns, flickors och pojkars rättigheter kan komma att utmanas.

Det blir viktigt med prioriteringar för både givare och mottagare framöver. Annars kommer många barn kastas ut med badvattnet.

Lennart Wohlgemuth

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt