I koboltgruvorna i Kongo jobbar tusentals barn och vuxna, utan vare sig godkänd utrustning eller en lön som går att leva på. Foto: Fairphone (CC BY-NC-SA)

Krönika

Att ladda batterier kräver ansvar

Tänk dig en värld där utsläppen i princip begränsas till produktionen av ett batteri. Efter det, då är du fri. Fri från den numera etablerade klimatångesten, fri från att sakta men säkert manipulera tillståndet på vår fina planet. Detta är din chans att välja en grön väg för en bättre morgondag. En sådan morgondag kan innebära en omfattande elektrifiering av bilar och fler hållbara batterier. Så hur trappar vi upp våra steg på den gröna stigen? Det korta svaret finner vi i betydelsen av ansvar.

För att kunna tillverka batterier som kan ta tillvara på förnybar energi behövs bland annat kritiska material. Metaller och mineraler som EU har listat och bedömt vara kritiska för samhällets funktion. Metaller med stor potential inom området är exempelvis kobolt, litium och vanadin. Istället för att bryta metallerna i Sverige så importerar vi och resten av Europa i dagsläget dem från länder där exploatering av människor och natur frekvent förekommer. Litium importeras framför allt från Bolivia och kobolt från Kongo-Kinshasa. 

I Bolivia sker brytningen av litium med hjälp av en långdragen process som kräver enorma mängder grundvatten. Det är samma grundvatten som den lokala befolkningen är beroende av och som ständigt riskerar att förorenas, vilket resulterar i kränkningar av invånarnas rättigheter. I Kongo ter sig problemet annorlunda. Här jobbar, enligt Amnesty, tusentals barn och vuxna i gruvor utan vare sig godkänd utrustning eller en lön som går att leva på. Barnen tjänar mellan 1-2 USA-dollar per dag för ett tungt arbete i upp till tolv timmar nere i gruvan.

Sverige är ett av få länder i Europa som bedöms ha bland de största depåerna av kritiska metaller i jorden, framför allt vanadin. Vanadin ger oss möjlighet att producera flödesbatterier, batterier som är laddningsbara, har hög kapacitet och som kommer med en lång livscykel. Detta anses vara framtidens batteri då batteriet kan lagra överskottsenergi från sol och vindkraft samt ses som särskilt lämpade för storskalig energilagring. Varför bryter vi då inte vanadin i Sverige? 

Frågan har diskuterats flitigt i svenska medier den senaste tiden av allt från företagare till jordbrukare, nunnor och geologer. Det råder skiftande åsikter. Motståndet, däremot, kommer främst från kommuner och dess invånare. Det är kanske inte så märkligt med tanke på att gruvbrytningen är en process som transformerar det lokala, ursprungliga landskapet och i vissa fall förstör det. 

Detta, i kombination med att Sverige har en av Europas tuffaste miljölagstiftningar, innebär att vi värnar om den lokala miljön samtidigt som vi paradoxalt nog eftersträvar att kraftigt expandera den förnybara sektorn. Att expansionen sker på bekostnad av andra människor och deras miljöer? Det kallar jag för ett moraliskt dilemma där Sverige i nuläget väljer att avstå från ansvar.

Dela det här: