I Perus huvudstad Lima hotas den biologiska mångfalden av urbaniseringen och det snabbt växande antalet kåkstäder. Samtidigt blir skyddandet av unika ekosystem ett hot mot stadens ekonomiskt utsatta invånare. Miljöarbetet måste därför samverka med en kompromisslös kamp för jämlikhet och inkludering. Det skriver Chakad Ojani, postdoktor i socialantropologi vid Uppsala universitet.
På senare år har flera lokala organisationer i Perus huvudstad Lima börjat engagera sig i skyddandet av urbana ekosystem. Ett exempel på ett sådant ekosystem är så kallade fog oasis ecosystems. Dessa finns i ökenlandskap där det sällan regnar, men där det är gott om dimma, vilket är fallet längs stora delar av den peruanska kusten. Dessa ekosystem är hem för en unik biologisk mångfald och globalt sett är de mycket sällsynta.
I kuststaden Lima är flera av dessa ekosystem belägna i stadens ekonomiskt svagare utkanter och de hotas just nu av det snabbt växande antalet kåkstäder. FN:s utvecklingsprogram i Peru har bland annat drivit sitt miljöarbete genom att tillsammans med civilsamhällesorganisationer försöka ändra den juridiska statusen för ekosystemen, vilket i sin tur skulle göra det enklare för rättsväsendet att vräka ockupanter. Konsekvensen blir dock att miljöarbetet i vissa fall går stick i stäv med människors rätt till ett värdigt liv.
Lima har en lång historia av informell urbanisering. Redan under tidigt 1900-tal började människor ta sig från landsbygden till huvudstaden i hopp om en bättre framtid. Som en konsekvens av väpnade konflikter under seklets senare decennier skulle denna utveckling sedermera accelerera, och den pågår än i dag. För att möta efterfrågan på husrum har landets politiker stundom valt en linje som går ut på nyliberal avregleringspolitik. Perus tidigare president Alberto Fujimoris tid vid makten under 90-talet lyfts ofta som ett typiskt exempel på denna strategi. Migranter och ekonomiskt prekära invånare får helt enkelt försöka bygga sina egna improviserade bostäder, ofta längs branta kullar som reser sig ur stadens yttre distrikt och ibland sammanfaller med de ekosystem som miljöarbetare nu försöker bevara. Det kan ta decennier innan infrastruktur såsom vatten, elektricitet, och sophantering till slut kommer på plats i sådana områden. I avsaknad av andra alternativ har ett stort antal människor ändå blivit tvungna att bosätta sig där.
Liksom andra grupper i landet delar både lokala miljöarbetare och boende en känsla av övergivenhet. Å ena sidan upplever miljöarbetarna att staten inte gör tillräckliga ansträngningar för att skydda urbana grönområden. Å andra sidan är många boende av idén att det är lika bra att ockupera ny mark i områden intill deras kåkstäder, i förhoppningen om att dessa så småningom ska formaliseras och därmed kunna säljas vidare. I en kontext präglad av statlig frånvaro är social rörlighet många gånger otänkbart utan dessa metoder. Dessutom är man rädd för att andra, informella nätverk av markspekulanter ska hinna före, och dessa intresserar sig sällan för frågor kring säkerhet i vad som av många anses vara riskfyllda platser att bosätta sig på.
Resultatet är att redan marginaliserade grupper utmålas som ett hot mot stadens grönområden och den biologiska mångfalden. Därtill är ekosystemen i fråga hem för arter som är tätt förknippade med vad som är unikt för regionen, exempelvis den karakteristiska amancaes blomman – en endemisk växt som har klassats som hotad och ibland har fått symbolisera staden. Ett hot mot dessa arter och grönområden uppfattas därför av lokala miljöarbetare även som en fara för staden i stort. Detta är en hållning med anor som sträcker sig tillbaka till de allra tidigaste migrationerna från landsbygden, och som har gett upphov till djup social segregering. Skillnaden är att denna segregation nu riskerar att förvärras och ta nya former, pådrivet av den samtida oron kring miljöförstöring och klimatet.
Den aggressiva avregleringspolitik som Lima starkt präglas av har funnit stöd i idén att statlig reglering stävjar människors entreprenörsanda. Politiker och intellektuella har länge framhållit att den informella sektorn inte ska ses som ett problem, utan snarare en outnyttjad ekonomisk resurs. Genom att sänka tröskeln för att göra anspråk på ägande av ockuperad mark så har man hoppats att den informella sektorn så småningom ska kunna integreras i den bredare ekonomin. Antagandet har varit att med ägandeskap frodas även möjligheten för människor att finansiera sina affärsidéer. Avregleringspolitiken har således setts som en metod för att bekämpa fattigdom och utanförskap.
Kritiker har dock visat att marknadiseringen av samhället i stället skapar nya former av utsatthet. Den informella bostadsmarknaden, samt de konflikter som denna ger upphov till, är ett av en rad olika exempel på detta. Denna kritik görs även gällande av faktumet att lokala miljöarbetare, vars bostäder nyligen har formaliserats, nu vänder sig emot andra invånare som hoppas genomgå en liknande formaliseringsprocess. Marknadsorienterad fattigdomsbekämpning äventyrar därför inte bara den biologiska mångfalden utan blir dessutom en grogrund för nya typer av konflikter mellan stadens redan prekära invånare. Genom att hota Limas kringliggande ekosystem riskerar avregleringspolitiken samtidigt att fördjupa de urbana orättvisor som den ämnar reducera.
Det är onekligen så att vi behöver hitta nya sätt att förhålla oss till miljön. Samtidigt kan inte detta ske på bekostnad av redan utsatta grupper, utan dessa två aspekter måste gå hand i hand. Att fokusera enbart på den ena riskerar att undanskymma och till och med underminera den andra, vilket i längden blir kontraproduktivt. Därför behövs det metoder som tar både miljö och social ojämlikhet i beaktning. Detta gäller inte enbart i Lima, utan i världen i stort.
Detta är en gästanalys. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en gästanalys till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
