I dag använder sig ideella organisationer ofta av medlemsvärvare på stan för att samla in pengar till sina verksamheter. Samtidigt kräver den förändring som behövs i konsumtionssamhället att även organisationer förändrar sina insamlingsstrategier.
På Kungsgatan i Göteborg ligger butikskedjor tätt intill varandra. Människor som mysshoppar strosar längs stråket och på sina håll går en och en annan med en snabbare målmedveten takt. Plötsligt avbryter en flirtande röst det dova ljudet av prasslande påsar och sorl.
– Vill du rädda Amazonas?, frågar en värvare från en ideell organisation.
Den tilltalade mannen med silverglänsande skägg och mössan strax över öronen lyfter hastigt blicken. Han stannar till och svarar med vad som verkar vara en pust. Sedan går han vidare längs stadens populära shoppingstråk.
Observerande från det hörn där jag står funderar jag: Vill personen i fråga rädda Amazonas? Det är en sak som jag inte kommer att få svar på. Jag kan gissa att han nog på något sätt ändå vill det. Vem vill inte teckna sig som hjälte för att ha räddat klimatet? Men paradoxalt verkar det som att organisationsarbetarnas strategi för att värva medlemmar längs gatan i stället leder till att dessa personer skapar egna strategier för att undkomma tilltal. En person tar hastigt upp mobilen och flaxar med blicken. En annan viker plötsligt av i en korsning efter att ha sett en värvares kännetecknande väst.
Ideella organisationers egna insamlingar är en förutsättning för att kunna få bidrag från Sida. Organisationer som inte får bidrag från Sida kan vara helt beroende av privata givare för att kunna genomföra sin verksamhet. Därför utvecklas insamlingsstrategier för att samla in pengar. En del av den strategiska planen är inte sällan att använda sig av just medlemsvärvare.
Visst, Sverige har Europas mest generösa biståndspolitik. 46.8 miljarder kronor av den svenska statsbudgeten gick förra året till internationellt bistånd. Det betyder i praktiken ungefär tio kronor per person och månad. Samtidigt köper det svenska folket kläder och skor för ungefär 90 miljarder kronor per år. En sådan jämförelse kan rimligen rättfärdiga jakten på konsumenter en dag på Kungsgatan i Göteborg. Fast jag tycker ändå att vi kan göra mer än så.
Ideella organisationer borde förändra sina insamlingsstrategier för att på så sätt visa vägen för den systemförändring som behövs i en värld av överkonsumtion och överproduktion. Visst, denna förändring borde också innebära att människor faktiskt har tid att stanna till på gatan för att lära sig mer om internationellt biståndsarbete. Men låt oss inte för den skull falla ner i konsumtionens spår där vi främst fokuserar på att omdirigera den snabba handeln. Vad än lösningen är tror jag att sättet vi gör saker på blir viktigt. Det vill säga hur människor på gatorna närmas av värvare. Interaktiva aktiviteter skulle också kunna erbjudas i större utsträckning där civilsamhället, förutom dess ekonomiska bidrag, ges en chans att skapa förståelse för hur vårt eget agerande kan påverka vår omvärld. Därtill skulle företag med hög omsättning kunna uppmanas till att sponsra ideella organisationers verksamheter i högre grad.
Om vi ska rädda Amazonas så behövs just medvetandegörande och en systemförändring när det gäller världens fokus på konsumtion. Och då borde förändringsarbete vara just förändringsarbete, även när det gäller insamlingsstrategier.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se