Bryt tystnaden och hejda den annalkande svälten i Tigray

Somliga tystnader kan leda till katastrof. Situationen i Tigray i norra Etiopien utgör i dag ett dramatiskt exempel.
Kriget i Tigray fortsätter, svälten har antagligen redan börjat och kan snart bli oerhört omfattande. Den etiopiska regeringen hindrar fritt tillträde för humanitära insatser, och nekar tillstånd för oberoende journalister liksom för undersökningar av övergrepp och massakrer. Men för omvärlden verkar människorna i Tigray inte finnas.

EU har stoppat sitt budgetstöd till Etiopien och gjort några tydliga uttalanden och USA (sedan Biden tillträtt) har också markerat ganska kraftfullt. I övrigt mest tystnad. Och någon internationell mobilisering för aktiv handling kan ännu inte skönjas.

I Sverige dominerar Covid allt i media, något annat verkar inte existera. Minsta detalj kring detta ämne kan bli förstasidesnyhet och få flera minuter på bästa tid i radio och TV medan dramatiska skeenden ’ute i världen’ försvinner in i tystnaden.

Aljazeera, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Tigray ligger i nordligaste Etiopien och har cirka sju miljoner invånare. Regionen är karg och den egna livsmedelssäkerheten har ofta varit problematisk. På hösten förra året, strax före kriget, var omkring en miljon människor i Tigray beroende av matbistånd, men lagren var goda och transporterna fungerade. Sedan kriget inleddes i början av november 2020 har antalet människor i behov av direkt mathjälp mer än dubblerats och uppskattas nu till nästan 2,5 miljoner. Men idag är lagren tömda eller förstörda och huvuddelen av regionens städer och byar kan inte nås av några hjälpsändningar.

Delvis därför att kriget fortsätter, men främst därför att Etiopiens regering aktivt har hindrat både internationella och inhemska humanitära organisationer från att bedriva sitt arbete. Officiellt har man kommit överens om att FN ska ha fritt tillträde, men i praktiken har man gjort allt för att hindra deras hjälparbetare och fordon från att komma ut på landsbygden och till de mindre städerna där huvuddelen av befolkningen finns.

I början av februari sade Jan Egeland (en veteran inom FN, nu generalsekreterare för Norwegian Refugee Council) bland annat följande:

– Under alla mina år som biståndsarbetare har jag sällan sett humanitär hjälp som hindrats så mycket och inte kunnat nå fram (…). Det är inte sant att påstå att det humanitära biståndet nu når fram alltmer. Hjälpen har bara nått fram till de platser där konflikten är måttlig och behoven mindre. Hjälpen håller inte alls jämna steg med den humanitära krisen som oundvikligen växer när tiden går. Miljontals kvinnor, barn och män, inklusive flyktingar, befinner sig i en verkligt desperat situation.

Sedan dess har ingenting blivit bättre. Och nu är det bråttom. Början på svält i stor skala kan i värsta fall vara endast veckor bort. Somliga jämför med den katastrofala perioden 1984/85, då militärregimen i landet förnekade det allvarliga läget eftersom man inte ville att svälten skulle störa partiets storstilade tioårsjubileum. De hungrande gjordes osynliga, de var invånare som inte fanns. Och när hungersnöden övergick till massvält som inte längre kunde döljas var det sent lidet. Inom loppet av ett år hade en miljon människor dött. Och betydligt värre hade det blivit om inte omvärldens stöd hade organiserats, en insats många minns genom den internationella insamlingen där berömda musiker, som Bob Geldof och andra, stod i förgrunden.

Det var då, under militärdiktaturen, dergen. Men varför agerar dagens etiopiska regering på ett liknande vis? Somliga hävdar att man med hunger och svält som vapen vill åstadkomma maximal skada för den dominerande etniska gruppen i Tigray (tigreanerna) och därmed förhindra att de åter blir en maktfaktor i etiopisk politik. Själv tror jag att det främsta skälet är att regeringen har så mycket att dölja; man vill fördröja att oberoende information om de grymheter som har begåtts (och fortfarande sker) kommer ut i mainstream media, inom landet och i omvärlden.

Det här var ju alls inget krig, sa premiärminister Abiy Ahmed när de federala styrkorna och deras allierade gick till angrepp den 4 november. Det var bara en kirurgisk operation för att gripa Tigrays ledande politiker (från partiet TPLF), ställa dem till svars för brott mot konstitutionen och därmed säkerställa lag och ordning i landet. Därför skulle omvärlden inte lägga sig i, detta var en rent intern angelägenhet. När manövern officiellt avslutades och seger utropades i slutet av november hävdade Abiy till och med att de federala etiopiska styrkorna ”inte hade dödat en enda civil person” under hela den månadslånga operationen. Nu, sa han, skulle fokus ligga på återuppbyggnad och humanitärt stöd.

Sedan dess har hundra dagar gått och någon oberoende rapportering från Tigray tillåts ännu inte. Elektricitet saknas fortfarande i stora delar av regionen, såväl det mobila som det vanliga telefonnätet är fortfarande nedstängt i stora områden och internet helt nedsläckt. Med tiden har dock många vittnen framträtt, ofta med ohyggliga bilder och videosekvenser. En del interna uttalanden och rapporter har läckt ut och nyligen har såväl Amnesty som Human Rights Watch publicerat skakande rapporter. Det vi i dag vet kan sammanfattas så här:

Striderna i Tigray fortsätter och provinsen har utsatts för storskalig och systematisk förstörelse. Tusentals civila har dödats, ett antal större massakrer har ägt rum, övergepp mot civila verkar vara regel liksom massvåldtäkter. Fabriker, kontor, sjukhus och hem har plundrats och förstörts, liksom ett stort antal livsmedelsförråd. Vattenförsörjningen har satts ur spel på många platser. Ett stort antal byar och odlingar har bränts och övergivits. Uppskattningsvis en halv miljon människor har tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt.

En stor del av övergreppen och förstörelsen har av allt att döma utförts av den federala krigsmaktens allierade, främst milisgrupper från grannregionen Amhara (en etnisk grupp som gör territoriella anspråk på Tigray) samt trupper från Eritrea. Officiellt förnekar regeringen fortfarande att eritreanska soldater finns i Tigray men bevisen är överväldigande.

För att dölja allt detta hindrar den etiopiska regeringen fritt tillträde för humanitära insatser och blockerar observatörer samt journalister. Därmed riskerar man att läget övergår i storskalig svält, därom är alla internationella observatörer ense – liksom att omvärldens tystnad idag bidrar till att förvärra läget. Endast om många aktörer i omvärlden kraftfullt lyfter frågan och mobiliserar för snabb handling kan storskalig svält avvärjas. Var finns nu vårt Sverige i detta?