Cotonouavtalet, som är under förhandling, reglerar förhållandet mellan EU och gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Nordafrika ingår inte och Cotonouavtalet förbiser därmed regionens betydelse för Europa och resterande Afrika i frågor om migration och säkerhet.
Cotonouavtalet upphör vid årsskiftet och förhandlingarna om ett nytt avtal mellan EU och gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-staterna) är i full gång. Det nuvarande avtalet reglerar förhållandet mellan EU och de länder i subsahariska Afrika, Karibien och stillahavsområdet som ingår i AVS-staterna. Avtalet behandlar fredsfrågor, migration, rörlighet och säkerhet. Cotonouavtalets huvudsakliga fokus ligger på att integrera AVS-staterna i världsekonomin genom bistånd och frihandel. Avtalet har mötts av kritik för att vara gammalmodigt. Kritiken som har lyfts fram är att avtalets fokus på bistånd och frihandel utmärkts av en givar-mottagar-mentalitet som återspeglar en föråldrad nord-sydrelation. Detta leder i sin tur till att länderna i subsahariska Afrika hamnar i ett biståndsberoende.
EU:s vision och Nordafrikas betydelse
EU:s utrikesrepresentant Borrell och EU:s kommissionär för internationella partnerskap Urpilainen, påpekar samtidigt vikten av ett samarbete mellan Afrika och Europa. Borrell och Urpilainen förespråkar att kontinenterna gemensamt ska samverka i freds- och migrationsfrågor. Cotonouavtalet behandlar också freds- och migrationsfrågor och exkluderar samtidigt Nordafrika som avtalspart. Avtalet framstår därför som motsägelsefullt i förhållande till Borrell och Urpilainens vision om ett samarbete mellan de två kontinenterna. Nordafrikas betydelse för Afrikas fred, migration och säkerhet går inte att understryka nog – då Afrikas yttre gränser till Europa spelar en viktig roll för kontinenternas freds- och migrationsfrågor.
Bara under 2019 passerade 124 000 migranter Medelhavet via Nordafrika, enligt SVT. Att exkludera Nordafrika i frågor som berör migrationen och säkerheten mellan Afrika och EU är därför problematiskt.
Avtalets brister
Cotonouavtalets brister blir ännu tydligare när man tar hänsyn till olikheterna mellan AVS-staterna. Det vore naivt att exempelvis anta att de förmögna östaterna i Karibien och stillahavsområdet och de afrikanska utvecklingsländerna söder om Sahara står inför samma utmaningar när regionernas ekonomiska förutsättningar skiljer sig åt. Det skiljer sig även avsevärt i regionernas förutsättningar och omständigheter när det kommer till freds-, migrations- och säkerhetsfrågor. Länderna bör heller inte förhandla under samma avtal.
Ett potentiellt avtal i linje med EU:s vision
Ett avtal mellan EU och den Afrikanska unionen är ett potentiellt partnerskap som hade gått i linje med Borrell och Urpilainens vision om ett samarbete mellan de två kontinenterna. Till skillnad från Cotonouavtalet hade ett sådant avtal möjliggjort en nödvändig och nordafrikansk inkludering i frågor om fred, migration och säkerhet mellan Afrika och Europa. Den Afrikanska unionen har fått motstå kritik från bland annat Alfredo Tijerino Hengari, som menar att organisationen är ostrukturerad. Trots kritiken så finns möjligheterna till ett gynnsamt samarbete där den Afrikanska unionen ges chansen att organisera och etablera sig i det internationella samfundet.
Det nya avtalets potential
Den afrikanska ekonomin har haft en tillväxt under en lång tid enligt Världsbanken. Afrikas framtid ser enligt dem ljus ut. Afrika och EU är därför i behov av ett nytt avtal vars uppbyggnad tar hänsyn till Afrikas utveckling och som inte resulterar i ett afrikanskt biståndsberoende. Vidare behöver avtalet inkludera Nordafrika och ta hänsyn till regionens betydelse för de två kontinenterna. En inkludering av hela Afrika möjliggör i sin tur att Afrika och den Afrikanska unionen kan nå sin fulla potential och betraktas som en seriös internationell aktör. Tiden är kommen för Afrika att etablera sig som en stark aktör i det internationella samfundet.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se