Allt fler länder rustar just nu för kärnvapenkrig. Ett kärnvapenkrig skulle vara ett hot mot allt liv på vår planet och skulle få klimatförändringarnas skadeverkan att blekna i jämförelse. Sverige måste ta en ledande roll för nedrustning och skriva på FN:s konvention mot kärnvapen, skriver Martin Pudaric från S-studenter.
I termer av global hållbar säkerhet finns det få hot som är så akuta som det överhängande hotet om kärnvapenkrig, trots det är det något vi talar allt mindre om. Under det kalla kriget drillades såväl barn som vuxna in i vad som gällde vid händelse av kärnvapenkrig. Broschyrer skickades regelbundet ut till landets hushåll och skyddsrum blev en allt vanligare syn i våra bostadshus och andra offentliga utrymmen.
I samband med det kalla krigets slut genomgick retoriken en omvälvande förändring. Hotet om kärnvapenkrig var inte längre överhängande och andra säkerhetspolitiska dilemman kom att ta större plats på agendan, inte minst efter 2001 då kriget mot terrorismen kom att bli den nya ledande säkerhetspolitiska doktrinen.
Sovjetunionens uppbrott och USA:s status som enda supermakt skulle garantera en säker värld i termer av kärnvapen. Det goda USA skulle se till att upprätthålla icke-spridningsavtal såväl som verka för global kärnvapennedrustning och hotet om kärnvapenkrig bedömdes mer eller mindre vara över. De senaste årens spridning av kärnvapenteknologi i kombination med det försämrade säkerhetspolitiska läget i världen – och lägg till det USA:s val av Donald Trump som president – visar att inget kunde vara mer fel.
Lätt att bli lurad av siffrorna
Världens kärnvapenarsenal domineras fortfarande av två länder, USA och Ryssland. Enligt forskningsinstitutet SIPRI finns för närvarande totalt 13 865 kärnvapenstridsspetsar i världen varav drygt 13 000 återfinns i USA och Ryssland. Detta utgör en minskning med ungefär 10 000 kärnvapenstridsspetsar sedan 2005 och utvecklingen kan således tyckas gå åt rätt håll, men det är lätt att bli lurad av siffror.
Både Ryssland och USA gör sig av med omoderna, utdaterade stridsspetsar till förmån för moderna kärnvapen med högre precision och längre räckvidd. Den totala arsenalen må således minska, men det innebär inte nödvändigtvis att sprängkraften och den potentiella förödelsen minskar. Donald Trumps beslut att ensidigt dra sig ur det historiska nedrustningsavtalet INF, som slöts mellan USA och Sovjetunionen 1987, är ytterligare en källa till oro för alla som värnar om global säkerhet. Det kan mycket väl leda till att trenden vänder och mängden kärnvapenstridsspetsar i världen börjar öka igen.
Värre förstörelse än klimatförändringarna
I diskussionen om kärnvapennedrustning är det dock lätt att haka upp sig på USA och Ryssland i och med att länderna besitter en stor del av världens totala kärnvapenarsenal. Det är förståeligt men farligt i och med att de drygt 900 stridsspetsar som de övriga länderna besitter är fullt tillräckliga för att orsaka en förstörelse som skulle få de stundande klimatförändringarnas skadeverkan att blekna i jämförelse.
Näst efter USA och Ryssland har Frankrike (300) flest stridsspetsar, följt av Kina (290) och Storbritannien (200). Övriga kärnvapenländer utgörs av Pakistan (150-160), Indien (140-150), Israel (80-90), samt nykomlingen i gänget Nordkorea (20-30). Som en direkt konsekvens av amerikansk utrikespolitik under Donald Trump så lär ytterligare två länder snart ansluta sig till skaran, detta då såväl Iran som Saudiarabien bedöms vara på god väg att införskaffa egna kärnvapen.
Bilden av en pågående nedrustning är således farlig eftersom att den ger bilden av att risken för kärnvapenkrig i världen minskar, medan sanningen är den motsatta. Sanningen är att denna ödesavgörande teknologi istället sprids till allt fler despoter och krigiska regimer, och för varje ny avtryckarknapp som installeras i ett presidentpalats någonstans i världen ökar risken för en human och ekologisk katastrof i en aldrig tidigare sedd skala.
Risk för allt liv på planeten
Kärnvapen är inte bara en risk för mänskligt liv, den radioaktiva strålningen som en kärnvapenexplosion utstrålar medför en ond, bråd död för alla planetens varelser. Människor, djur, växter – den radioaktiva strålningen särskiljer inte utan behandlar alla likadant.
Det är således hög tid att frågan om riktig kärnvapennedrustning återigen tar plats högst upp på den internationella säkerhetspolitiska agendan, bredvid klimatförändringarna och andra avgörande utmaningar som människan kommer att ställas inför under kommande decennier. Det spelar egentligen ingen roll om du är en 15-åring med ett brinnande klimatengagemang, en 38-årig djurrättsaktivist som spenderar somrarna med att bryta dig in på minkfarmer eller en 48-årig tjänsteman som fortfarande sitter på ungdomsdrömmen att bli rik genom eget företagande – frågan om kärnvapennedrustning angår dig i högsta grad oavsett vem du är.
Sverige måste ta ledande roll
En av vår tids stora ödesfrågor är långt ifrån löst, och det är hög tid att människor på alla delar av det politiska spektrumet organiserar sig för att Sverige återigen ska ta en ledande roll i verkandet för global kärnvapennedrustning.
Ett första steg är att Sverige skriver på FN:s konvention mot kärnvapen som regeringen, som ett resultat av amerikanska påtryckningar, hitintills vägrat skriva under. I ett större perspektiv är det viktigt att Sverige vågar ta tydlig ställning mot kärnvapen såväl i EU som andra internationella sammanhang.
Vår strävan att överlämna en beboelig planet till kommande generationer är inte mycket värd om vi inte samtidigt garanterat framtida generationer en värld utan röda knappar i hemliga avtryckarrum med potentialen att förvandla vår planet till ett livlöst, radioaktivt klot. Kärnvapennedrustningen måste inte bara fortsätta utan intensifieras samtidigt som arbetet för att garantera icke-spridning måste skärpas. För framtida generationers rätt till liv och en beboelig planet.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
