Biståndet till europeiska länder syftar inte till fattigdomsbekämpning och borde därför läggas ner. Det skriver Lars-Erik Birgegård, konsult med lång erfarenhet av bistånd.
Målet för svenskt bistånd är att “bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Det är ett bra mål. Det är tydligt och med säkerhet väl förankrat i värderingar, som ett flertal svenskar skattar högt. Det är då ett rimligt krav, att biståndet ges en sådan inriktning och utformning, att det motsvarar detta mål. För biståndet till länder i Europa gäller inte det. Därför bör det biståndet läggas ned.
Om man delar upp denna sammanfattande invändning mot biståndet till länder i Europa finns det två avgörande skäl att ifrågasätta det.
Det första skälet är det uttalade målet för europabiståndet och den inriktning det har.
År 2005 antog riksdagen en regeringsskrivelse om utvecklingssamarbetet med länderna i OSS och på Västra Balkan. Där framgår det tydligt, vad som är avsikten med samarbetet.
I inledningen sägs följande.
”Att bidra till att övriga länder i det forna Sovjetunionen [än de Baltiska staterna och Polen] i skilda hänseenden närmar sig EU, respektive att stödja länderna på Västra Balkan i deras EU‐integration, framstår som det långsiktigt mest effektiva sättet att [uppnå målet för politiken för global utveckling]”.
I statsverkspropositionen 2008 säger man att:
”För länderna i östra och sydöstra Europa är EU‐närmandet en ram för det svenska utvecklingssamarbetet”.
Biståndet till Östeuropa och Balkan handlar i allt väsentligt om ett reformarbete för inträde i EU. Det handlar inte om åtgärder, som är riktade för att bistå de mindre än två procent av befolkningen i exempelvis Albanien, Makedonien och Bosnien‐Herzegovina, som är fattiga i absolut mening. Hur lite fattigdomshänsyn betytt i biståndet till Balkan framgår av ett av de större enskilda program som genomförts där.
Efter kriget på Balkan ansåg det internationella samfundet, att en viktig åtgärd var att skapa förutsättningar för människor, som lämnat sina hem och flytt, att återvända. Man skulle återskapa det mångkulturella samhället så att människor med olika etnisk eller religiös bakgrund åter skulle kunna leva i fredlig samexistens, som om inget hänt, är man frestad att tillägga. Medlet var ett erbjudande om stöd att reparera eller bygga upp sina bostäder.
Med dessa utgångspunkter fick mer än 20.000 familjer på Balkan i genomsnitt cirka 80.000 kronor vardera som gåva av svenskt bistånd. För sådana summor får man en mindre villa på Balkan. Frågan borde vara retorisk och därmed överflödig, men den behöver ändå ställas. Skall svenskt bistånd, som skall styras av målet att hjälpa i absolut mening fattiga, gå till familjer, som den på den vänstra bilden eller till familjer som bor i bostäder som den på den högra bilden?
Som om det inte räckte, fick ett antal av familjerna på Balkan hjäp med att komma igång med jordbruksaktiviteter från ett annat Sida‐finansierat program. Därifrån kunde en familj få ytterligare 10‐12.000 kronor, alltså tillsammans cirka 90.000 kronor som gåva.
Det andra avgörande skälet att ifrågasätta biståndet till länder i Europa har att göra med förekomsten av fattiga och ett lands resurser.
Generellt gäller, att ett land med större resurser också har en mindre andel av sin befolkning, som är fattig. I Bosnien‐Herzegovina, som får svenskt bistånd, lever mindre än 2% av befolkningen på en dollar per dag. Landets resurser mätta i bruttonationalinkomst (BNI) per invånare uppgår till mer än 3.800 dollar. I Mocambique lever 75% av befolkningen på en dollar per dag och landets BNI/individ uppgår till mindre än 400 dollar. Självfallet har Bosnien‐Herzegovina oändligt mycket större möjligheter att göra något åt fattigdomsproblemen än Mocambique.
Det borde vara självklart, att ett bistånd som har fattigdomsbekämpning som sitt enda mål går till länder som Mocambique och inte till länder som Bosnien‐Herzegovina.
Det borde vara självklart, att ett bistånd som har fattigdomsbekämpning som sitt enda mål går till länder som Mocambique och inte till länder som Bosnien‐Herzegovina.
Sverige kan mycket väl vilja hjälpa länder i Europa att närma sig eller bli medlemmar av EU. Sverige kan också av säkerhets‐ och handelspolitiksa skäl vilja odla relationerna med sådana länder. Det är inte det frågan gäller. Frågan är hur sådant stöd finansieras. Att göra det med pengar som är avsedda att bistå fattiga människor är inte bara att åsidosätta ett mål utan att svika eller göra hyckleri av uttalade värderingar.
Biståndet till länder i Europa bör upphöra och pengarna överföras till fattigdomsinriktade åtgärder i länder med en stor andel av sin befolkning som lever i fattigdom och med små egna resurser.
Den som är intresserad av en mera utförlig diskussion hittar den på följande länk http://larserikbirgegard.wordpress.com/
Lars‐Erik Birgegård leb@facilitator.se
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se