Konceptet med insamlingsgalor är inte problemfritt och det kan tyckas märkligt att arrangera en glamorös tillställning med fokus på andra människors misär, men kvällens gala "Världens barn" är ett verktyg för insamling och utbildning. Syftet är inte att förmedla en bild av att "vi" ligger före "dem" eller att väcka skuldkänslor genom att porträttera hjälplösa barn, skriver Radiohjälpens generalsekreterare Per Byman i en replik.
I en debattartikel på Biståndsdebatten menar Alma Wallengren att insamlingsgalan Världens Barn är ett exempel på hur koloniala föreställningar lever kvar i svenska insamlingsgalor och hur Radiohjälpen och SVT därigenom bidrar till att sprida uppfattningen om ”den vite mannens överlägsenhet”.
Jag håller med om att själva konceptet med en insamlingsgala inte är helt problemfritt men jag tycker att Wallengren går för långt i sina slutsatser. Låt mig ta några exempel ur hennes artikel:
Wallengren menar att Radiohjälpen, genom användandet av stereotypa bilder av fattiga barn med svällande magar och rinnande ögon, förstärker en bild av barn som offer för sin fattigdom, något som ska framkalla känslor av empati och skuld. Jag känner inte igen den bilden från något av våra program. Radiohjälpen och SVT är noga med att inte använda den typen av bilder på barn utan barnen ska skildras som subjekt, inte som passiva objekt. I de filmer vi visar försöker vi visa på barnens egen kraft och hur det alltid är de berörda själva som sitter inne med lösningarna till de problem som onekligen finns. Däremot är det ganska naturligt att en insamlingskampanj som har till syfte att samla in pengar till just barn också använder sig av bilder på och intervjuer med barn i sin kommunikation. Sedan jag tillträdde som generalsekreterare för Radiohjälpen har vi också försökt stärka rättighetsperspektivet i allt vi gör och i det arbetet ingår att inte porträttera barn som hjälplösa offer. Tvärtom vill vi understryka att alla projekt vi stödjer måste visa en lokal förankring och utgå från ett lokalt perspektiv. Det sista vi vill ha är västerländska ”välgörare” som åker till Afrika, klappar ett barn på huvudet, delar ut lite karameller och åker hem igen. Vi går alltid igenom de filmer som ska visas i samband med galan och t ex i år stoppade vi en film som vi inte ansåg mötte de kriterierna.
Det är heller inte meningen att ge en bild av att ”vi” skulle ligga före ”dem” i en utvecklingsprocess. Sverige har haft en annan utveckling än t ex Kenya som har lett till, att vi har möjlighet att bidra med resurser, så att kenyanerna kan förverkliga sina egna planer. Precis som Wallengren skriver så är det inte frågan om att vi ska åka ut i världen och lära ut en massa saker – insamlingsgalan kan ge oss resurser att bidra men kunskapen som behövs för att åstadkomma förändring finns hos de berörda människorna. Ibland kan det dock vara svårt att förmedla en tillräckligt mångfacetterad och nyanserad bild av ett projekt under en kort film. Då måste vi fokusera på några aspekter av projektet som fungerar i ett kortare format och som kan bidra till att skapa en bild för TV-tittarna. Sedan försöker vi komplettera detta med dialog, fördjupningar och intervjuer. Det är också därför som vi på söndagarna före och efter själva galan sänder fördjupande diskussionsprogram, för att kunna förmedla en djupare analys av läget i de länder vi arbetar i.
Jag delar dock Wallengrens uppfattning att själva konceptet ”insamlingsgala” inte är helt oproblematiskt. Det blir gärna märkligt att blanda en glamorös tillställning med tävlingar och musik med reportage från misär i andra länder. Resultatet blir lätt en ytlig bild som förmedlas och det finns en risk att ytan tar bort fokus från seriositeten i det vi försöker göra – ”nej jag vann inte bilen och den här artisten gillar jag inte så nu tar jag lite mera chips framför TV:n”. Men insamlingsgalan, med alla sina problem och svagheter, är fortfarande ett viktigt verktyg för att kombinera Radiohjälpens två uppdrag – det insamlande och det utbildande. Det är dock oerhört viktigt att alltid ha verksamheten i fokus och försöka hitta en balans, som behåller allvaret i syftet samtidigt som vi talar till publiken med ett tonspråk som är attraktivt.
Det gläder mig att Wallengren tycker att Radiohjälpen och SVT har blivit bättre på att förse tittarna med en bredare kunskap och en varierande bild av fattigdomsbegreppet – det är en av våra grundstenar och jag blir glad när jag ser att programmet ändå beskrivs som informativt och relativt djuplodande. Arbetet med att utveckla insamlingsverksamheten i TV och radio är i ständig utveckling och vi försöker hitta koncept som både är tilltalande för publiken och sätter människan i fokus. Därför uppskattar jag också en debatt om nyttan av (eller faran med) den här typen av insamlingsprogram och öppnar gärna för en diskussion om hur vi kan göra vår verksamhet ännu bättre.
Per Byman
Generalsekreterare Radiohjälpen
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se