Genom att dra ner på ungas möjligheter att bygga kunskap, engagemang och global erfarenhet riskerar Sverige att såga av den gren på vilken framtidens internationella samarbete vilar, argumenterar Jonas Ewald, universitetslektor i freds- och utvecklingsforskning, och Lennart Wohlgemuth, som i årtionden forskat och arbetat med internationellt utvecklingssamarbete.
Världen står inför komplexa utmaningar i form av geopolitiska förändringar, maktkamper om världshegenomin, väpnade konflikter, klimatförändringar, pandemier, ökande ojämlikhet och ökande auktoritära styrelseskick. Dessa utmaningar kan inte lösas av enskilda länder eller generationer.
Det är därför förvånansvärt att Sverige just nu försvagar sin egen förmåga att bidra till lösningarna på dessa utmaningar genom att dra ner på satsningar som bygger kunskap och engagemang kring global utveckling. Det är också särskilt allvarligt att neddragningarna urholkar unga människors möjligheter att delta i detta arbete.
Vi vill därför lyfta ett enkelt men avgörande budskap: för att svensk internationell politik, däribland biståndspolitiken, ska vara effektiv och målinriktad krävs att unga människor ges verktyg och kapacitet att engagera sig i globala frågor.
Historien visar vägen
När biståndet växte fram på 1960-talet insåg politiker och myndigheter att framgångsrikt internationellt samarbete bygger på kunskap – både i mottagarländerna och här hemma. Sida satsade på folkbildning, forskningsmiljöer och utbildning inom ramen för utbildningsväsendet på alla nivåer som gjorde att generationer av svenskar fick kompetens och engagemang för att bidra till utveckling globalt. Volontärprogram, universitetssamarbeten, studentutbyten och praktikplatser gav unga människor chansen att förstå världen bortom Sveriges gränser. Dessa satsningar lade grunden för ett starkt och respekterat internationellt engagemang och svenskt bistånd.
En resursbas som urholkas
I dag ser vi en oroande utveckling. Stöd till program som Minor Field Studies (MFS), Linnaeus-Palme och praktikantprogrammet har skurits ned eller helt avvecklats. Den Globala Skolan, som utbildat lärare och elever i hållbar utveckling, har tappat resurser. Utvecklingsforskningen, avgörande för evidensbaserat bistånd, pressas av minskade anslag. Detta samtidigt som världen möter fler globala kriser än någonsin tidigare och behoven av en kunnig och kompetent resursbas därmed är skriande. Att försvaga ungas möjligheter till kunskap och erfarenhet om internationella frågor är att såga av den gren som framtidens internationella samarbete vilar på – inom såväl statlig verksamhet som inom den privata sektorn.
Därför är unga nyckeln
Unga svenskar vill engagera sig i klimatfrågor, global rättvisa och i internationellt samarbete. Men vilja räcker inte – det krävs plattformar och program där kunskap, nätverk och praktisk erfarenhet kan byggas. Den som gör en fältstudie i Östafrika, ett utbyte med en partner i Latinamerika, deltar i ett praktikantprogram eller kompetenshöjande kursverksamhet får inte bara personliga insikter. Hen blir också en resurs för Sverige – inom akademi, civilsamhälle, politik, media eller näringsliv – och kan bidra till ett mer relevant och långsiktigt bistånd. Dessutom skapas genom dessa insatser livslånga, gränsöverskridande nätverk som bidrar till framtida samarbeten.
Sverige riskerar att förlora i inflytande
När vi drar ner på kapacitetsutveckling för unga tappar vi inte bara framtida biståndsexperter. Vi riskerar också att stå svagare i internationella förhandlingar och samarbeten. Länder som vill vara trovärdiga aktörer i arbetet med Agenda 2030 och i kampen mot fattigdom och klimatförändringar måste investera i nästa generation. Här håller Sverige nu på att halka efter.
Det är dags att vända utvecklingen. Regeringen och Sida måste åter stärka satsningar som bygger ungas kapacitet och engagemang i globala frågor. Program som MFS, Linnaeus-Palme, praktikantprogrammen och insatser för grund- och gymnasieskolor bör återupprättas och långsiktigt finansieras. Utvecklingsforskningen behöver tryggas och breddas. Och civilsamhällets viktiga roll inom folkbildning och mobilisering av unga måste erkännas och stödjas.
Utan unga engagerade svenskar förlorar biståndet och det internationella samarbetet sin förankring, sin kompetens och sin framtid. Med dem kan Sverige fortsatt vara en stark röst för global rättvisa och hållbar utveckling.
Lennart Wohlgemuth är även mångårigt aktiv i FUF som styrelseledamot.
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
