Sedan den arkeologiska platsen Petra i Jordanien klassades som ett av UNESCO:s världsarv 1985 har beduiner fått lämna platsen och flytta till Uum Sayhoun – en liten by där många hus saknar el och vatten. Majoriteten av beduinerna livnär sig dock på turismen kring Petra. Foto: Johannes Lindh.

FUF-korrespondenterna, Reportage

Efter världsarvsklassningen: Beduiner har tvångsförflyttats från Petra

En natt vaknar beduinerna i Petra i Jordanien av att de utan förvarning ska förflyttas. Ut från sina grottor där de bott i flera hundra år till en hastigt konstruerad by som inte kommer rymma allihopa. Petra har klassats som ett av UNESCO:s världsarv, men hur behandlas ursprungsbefolkningen när deras hem blir en turistattraktion? 

Ett nomadfolk ihopträngda i nedgångna sandstenshus. Det är vad man först ser när man rullar in i Uum Sayhoun, en liten by några minuter från staden Wadi Musa, det större samhälle som ligger närmast den välkända arkeologiska platsen Petra. Överallt på gatorna i Uum Sayhoun pågår kampen för att hålla liv i traditioner i en allt mer moderniserad värld.

Petra befolkades så tidigt som för 8 000 år sedan, men kom att bli en sandstensmetropol ca 400 år f.Kr. då det arabiska folket nabatéerna grävde ut palats och bostäder ur de mjuka klippväggarna och gjorde platsen till ett handelscentrum.

Beduiner är ett nomadfolk som nyttjar naturen och boskap och lever enkla liv i grottor och tält. Deras livsstil spred sig över hela arabvärlden. Få grupper är nomader i dag, men många värnar fortfarande om det traditionella levnadssättet. Beduinerna i Petra hör främst till B’doul-stammen – ett folk som för cirka 200 år sedan slog sig ner i Petra och säger sig vara nabatéernas ättlingar.

Men 1985, då Petra klassades som ett av UNESCO:s världsarv, inträffade en stor förändring. När en plats klassificeras som ett världsarv blir standarden på restaureringsarbete ofta högre, och myndigheterna ansåg då att beduinernas närvaro vid Petra riskerade att skada området. Därför fick beduinerna inte längre fick stanna i grottorna. Som kompensation konstruerade den jordanska regeringen Uum Sayhoun, en enkel by nära samhället Wadi Musa. Att alla beduiner inte fick plats eller att många hus saknade el och vatten var inte beduinernas största problem. Det hårdaste slaget var hotet mot deras tusenåriga livsstil. Assimilationsprocessen ledde till att de behövde överge sin kultur – de blev av med tillgången till sina odlingar och betesmarkerna för deras boskap.

Petra är även klassat som en del av världens sju nya underverk – som röstades fram av över 100 miljoner människor i en global omröstning. Foto: Johannes Lindh.

I dag är Petra även en del av världens sju nya underverk, och 95 procent av beduinerna i Uum Sayhoun jobbar med den lokala turismen kring Petra. De erbjuder turer på åsnor och kameler för några få jordanska dinarer, den lokala valutan, och säljer handgjorda smycken och vykort.

“Livet i Uum Sayhoun är en kamp”

På det enda vandrarhemmet i Uum Sayhoun möter jag 37-åriga Khaled som tillhör B’doulstammen. Han har en lång rock av getskinn på sig. Kläderna är gjorda för en slitsam tillvaro bland berg och buskar, men om dagarna sitter han bakom sitt skrivbord på bottenvåningen i ett vittrande sandstenshus. Mot bakgrund av tvångsförflyttningarna frågar jag Khaled om byns historia och hans situation. Det är tydligt att han blir rörd över att någon intresserar sig för hans folks situation.

Han berättar först om sin 13-åriga kusin, som för ett halvår sedan greps av polisen vid Petra av anledningar Khaled aldrig fått veta. Han har inte hört från kusinen på flera månader och oroar sig dagligen.

– Livet i Uum Sayhoun är en kamp. De tvingade oss att flytta till en by som var för liten för vår befolkning, säger Khaled.

Han återberättar historier om unga beduiner som grips vid entrén till Petra utan att ha begått något brott. Enligt honom är det regeringens försök att minska beduinernas närvaro vid landets största turistattraktion.

– Eftersom vi inte längre kunde leva på jordbruk vände sig nästan alla till turismen.

Khaleds far kommer in rummet, hör samtalet och jämför med ens deras situation med palestiniernas på Västbanken.

– De tvingar ut oss och flyttar in utlänningarna, säger Khaleds far.

“Vi får inte plats”

Petra har länge varit en av världens mest besökta platser för turister. Turismen i Jordanien har länge stått för över tio procent av landets BNP, och över en miljon människor besökte platsen 2019, enligt Jordan Times. Men antalet besökare har gått upp och ned. Under 2015 sjönk antalet turister med 32 procent de första åtta månaderna av året på grund av det eskalerande kriget i Syrien, enligt tidsskriften Ansa Med. Även under coronaåren minskade turismen i landet.

På grund av det minskade antalet besökare vid Petra har det nu blivit ännu svårare för beduinerna att livnära sig. Detta har lett till att några beduiner trotsar förbuden och återvänder till grottorna.

En kväll sitter jag utanför vandrarhemmet och börjar prata med “Osama”, som egentligen heter något annat. Han är en 25-årig beduin som efter en dag av arbete har återvänt från Petra med sin åsna. Under dagen har Osama erbjudit ridturer till det största templet för 2 dinarer per person, vilket är cirka 32 svenska kronor. Jag frågar honom om vart resten av beduinerna tog vägen när Uum Sayhoun byggdes.

– De skickades till andra byar långt härifrån. Många av mina vänner flyttades till hus utan el, säger han.

Osama berättar att det inte går att bygga ut Uum Sayhoun. Han pekar mot de branta sluttningarna som omringar byn.

– Vi kan inte göra byn större och vi kan inte bygga högre. Det kommer inte att byggas fler hus. Vi får inte plats.

Världsarvsstämpling har för- och nackdelar

Att en plats klassas som UNESCO:s världsarv kan både få positiva och negativa effekter. Att platsen uppmärksammas internationellt leder ofta till ökad turism och ekonomisk tillväxt. Ett exempel på det är den mexikanska staden San Miguel De Allende, som 2008 utsågs till ett världsarv. Detta ledde till ökad turism i staden, men också till att lokalbefolkningen förlorade tillhörighet till sin heliga plats Atotonilco, enligt tidsskriften Atencion San Miguel.

När en plats blir ett världsarv ökar kraven på restaurering och skötsel av platsen. Då finns det en risk för att lokalbefolkningen förlorar tillhörighet till sitt kulturella arv.

– Vi förlorade vårt traditionella sätt att leva. Vi hoppas att vår situation ska uppmärksammas och erkännas så att problemet kan lösas, säger Khaled.

UNESCO:s världsarv

FN-organisationen UNESCO upprätthåller en lista av världsarv för att lyfta platsernas kulturhistoriska värde. Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten. Vad som är ett världsarv och hur ett objekt kan det bestäms i världsarvskonventionen. Varje land kan föreslå platser som ska vara på listan. Därefter beslutar en världsarvskommitté efter rådgivning av experter om objektet uppfyller de krav och de kriterier som finns i konventionen. Medlemslandet är därefter förpliktigat att se till för att världsarvet bevaras åt eftervärlden.

Källa: Unesco.se 

Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: