Under en guidad tur med organisationen Black History Walks i Londons finansiella distrikt reflekterar jag över de antaganden som finns i språket vi använder när vi diskuterar utvecklingsfrågor. Vad menar vi verkligen när vi pratar om "underutvecklade" länder? Vad innebär det att vara underutvecklad? Jag finner mina egna svar till dessa frågor i Englands koloniala historia.
Jag står på en av de centrala små gatorna i London, mittemot en överväldigande byggnad som ser ut att vara sprungen ur en Jane Austen film. Den storslagna och dekadenta byggnaden Goldsmiths Hall är huvudkvarter för The Goldsmiths Company – tidigare The Worshipful Company of Goldsmiths.
Framför mig står en guide från Black History Walks, en organisation som har anordnat guidade turer genom Londons gator sedan 2008. Guiderna berättar den historia som i stort sett har skapat, format och byggt den stad jag nu står i. Guiden berättar för gruppen av nyfikna universitetsstudenter om Londons “guilds” – organisationer av köpmän och hantverkare som tillsammans gick ihop för att höja priser och säkerställa kvalitet på varor som de handlade med. Detta gjorde dem till stora politiska och ekonomiska spelare som blomstrade under 1300-talet.
Jag tänker tillbaka på vår tur hittills. På vägen till Goldsmiths Hall passerade vi “the Worshipful Company of Cutlers” – en guild specialiserad på bestick av elfenben. På deras vapensköld såg vi både den stora afrikanska och den lite mindre indiska elefanten, och guiden frågade oss alla om elefanter ursprungligen är från England. Det var en fråga vi alla visste svaret på. Jag märkte att han talade otroligt pedagogiskt och lugnt, och tonen i hans röst fick mig att förstå att han är van vid att engagera sig med människor som inte välkomnar informationen han presenterar. Jag kunde tänka mig att det är sådana människor som hellre påstår att landets rikedomar är ett resultat av engelsmännens merit och hårda arbete. Fast de flesta av mina engelska skolkamrater närmar sig arvet som kolonialmakt med en känsla av skam och förlägenhet, har jag också märkt att det fortfarande finns många som finner stolthet i landets koloniala historia.
När vi nu står utanför Goldsmiths Hall frågar guiden oss om guld och diamantgruvor är vanliga i England, och vi svarar nej ännu en gång. Han berättar att guldet och diamanterna istället är hämtade från Sydafrika, Kongo, Elfenbenskusten, Mali och Tanzania. Han ber oss att föreställa oss hur mycket pengar dessa guilds tjänat tack vare dessa råvaror.
Genom denna tur har jag inte kunnat släppa tankarna från en kurs i global utveckling jag läste en tidigare termin. Genom textböcker och diskussioner dök ofta konceptet “underutvecklade länder” upp. I ljuset av de svartas historia i London blir konceptet inte bara missvisande, utan även arrogant. Hur kan vi fortsätta kalla dessa länder “underutvecklade” när det är så bländande självklart att de istället är “överexploaterade”?
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se