Nederländerna har länge arbetat med att bygga vallar och diken som skydd mot vatten. Kunskapsutbyte mellan Nederländerna och Bangladesh gör att liknande utmaningar kan hanteras på ett hållbart sätt, både nu och i framtiden. Utvecklingsmagasinet träffade två forskare vid Utrechts universitet.
“Gud skapade världen, men holländarna skapade Nederländerna”. Så lyder ett av de absolut mest kända talesätten i Nederländerna. Samtidigt är det också ett talesätt som fått symbolisera hur nederländsk ingenjörskonst länge kämpat mot elementen. Nu exporteras kunskapen till Bangladesh genom ett forskningsprojekt, men på vilket sätt är det relevant för Nederländerna? Och resten av världen?
Nederländerna är ett tätbefolkat land, ungefär 17 gånger så tätbefolkat som Sverige, men hade varit ännu trängre om det inte vore för poldrar. Poldrar är konstgjorda landområden som skapats genom att skyddsvallar mot havet byggs upp och pumpning av stora vattenmassor skett. Den tidigare havsbotten ger sedan fertila odlingsområden.
Långt ifrån Nederländerna – i Bangladesh – har samma teknik använts för att öka skörden inom jordbruket. Överutnyttjande av jordbruksmarken och storskalig bevattning av området har dock gjort att konsekvenserna varit många. Grundvattennivåerna har påverkats och bland annat gjort att den kringliggande marken fyllts av vatten, något som drastiskt minskat skörden från jordbruket.
Genom ett samarbete mellan Nederländerna och Bangladesh startades 2016 ett forskningsprojekt, Living Polders, som kommer att pågå till 2021. Projektet syftar till att utveckla metoder för att på ett hållbart sätt hantera poldrarna.
Jag träffar Frank van Laerhoven, doktor vid universitetet i Utrecht och projektledare för Living Polders, på hans kontor i Utrecht. Han berättar om poldrarnas historiska betydelse för Nederländerna och upprinnelsen till samarbetet mellan de två länderna.
– Vi har byggt diken i 500 år. Nederländerna är ett stort delta och vi kan vattenfrågor, så det fanns incitament att exportera kunskapen. Forskning skapas av tillfällen och just det här projektet stimulerades av nederländska myndigheter.
I takt med att uttaget av grundvatten ökat så har marknivån också sjunkit. Samtidigt är den stigande havsnivån något som ytterligare kommer att förvärra situationen i deltat. Forskare har påpekat att stora delar av Bangladesh kan ligga under vatten i framtiden, vilket gör åtgärder än mer angelägna.
Även om det här projektet tros ha potential så har andra projekt haft svårigheter. På Skype får jag kontakt med Feroz Islam, doktorand och forskare från Bangladesh, som berättar om hur tidigare initiativ stött på hinder.
– Vårt team har pratat med lokalbefolkningen som upplevt att de inte blivit tillräckligt involverade i regeringens arbete med att planera och konstruera poldrar. I början fungerade det bra, men landägare kände sig inte delaktiga eller tillräckligt kompenserade för de landmassor och jordbruket de förlorat. Det gjorde att invånarna blev besvikna, protesterade och att det i slutändan blev svårare för regeringen att genomföra arbetet.
Varför exportera kunskap?
Varför har då nederländska myndigheter engagerat sig i hantering av vattenresurser i Bangladesh? Projektet har en uttrycklig målsättning att erbjuda affärsmöjligheter för den nederländska vattensektorn. Dessutom tros forskningsresultaten vara tillämpbara på andra håll i världen. Islam nämner Mekong-deltat i Vietnam, van Laerhoven nämner Mississippi-deltat i USA. Båda två nämner Nederländerna som ett land som i framtiden kommer att behöva anpassa sin hantering av vattenresurser till det förändrade klimatet.
– Den här situationen är inte unik för Bangladesh. Bangladeshierna är inte de enda som använder den här typen av lösningar. Många andra deltan i världen har samma typ av problematik på grund av havsnivåhöjningen, så det här är inget unikt. Nederländerna är bara ytterligare ett exempel på detta, säger Feroz Islam.
Frank van Laerhoven är inne på samma linje, men höjer också ett varningens finger.
– Var det än finns poldrar så finns det problem som liknar dessa, men jag är tveksam till hur mycket vi kan göra det (tillämpa kunskapen på annat håll, reds. anmärkning). Vi kan ha varit lite för optimistiska med det målet.
Det verkar alltså finnas möjligheter att föra över kunskaperna från projektet i Bangladesh till andra delar av världen. Vad tror Feroz Islam då blir de svåraste frågorna att lösa?
– Problemen handlar ofta om hur olika intressen involveras. Jag tror att om vi kan lösa det på ett konstruktivt sätt kan kunskaperna vi får här användas överallt i världen. Det man behöver ha i åtanke är att intressen ser olika ut överallt. Till exempel så är jordbrukarna i Nederländerna väldigt starka. Man kan inte bara säga till jordbrukarna att man ska översvämma deras land i några år och att de måste flytta.
Framtiden osäker men ljus
Exemplet från Bangladesh visar att det inte är helt friktionsfritt att driva klimatanpassningsprojekt, inte minst på grund av de ekonomiska konsekvenserna som kan drabba lokalbefolkningen. Utöver detta tycks lösningarna behöva skräddarsys för varje by, stad eller land de implementeras i. Det finns absolut svårigheter, men Feroz Islam ser på framtiden med tillförsikt.
– Det som överraskat mig mest är hur människor anpassar sig till situationen de befinner sig i. Man blir förvånad när man ser de lösningar lokalbefolkningar kommit på själva, även om de har begränsad tillgång till teknik och kunskap. Jag tror att den här förmågan att anpassa sig är universell, den finns i hela världen.
Projektet rullar alltjämt på. Bangladesh fortsätter att jobba med poldrarna i realtid, medan Nederländerna stålsätter sig och förbereder sig för framtiden.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
