EU har nyligen antagit ett lagförslag gällande företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö, men lagförslaget är inte tillräckligt för att kunna ändra spelreglerna, menar Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige och rådgivare för tankesmedjan Global Utmaning. På bild: Kvinnliga teplockare i Assam, Indien. Foto: Roanna Rahman.

Gästkrönika

När vi får ett slut på företags kränkningar av mänskliga rättigheter kommer jag att jubla

”Den kritiska tonen fungerar inte här i Sverige. Detta är ju faktiskt något positivt, något historiskt.” Det är kommentarer som har landat i min inkorg sedan EU-kommissionen presenterade sitt lagförslag om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö. Men lagen som skulle skydda mänskliga rättigheter för arbetare runt om i världen föreslås nu bara gälla för 1 procent av företagen. Varför skulle vi jubla då? Det skriver Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige och rådgivare för tankesmedjan Global Utmaning.

Den 23 februari antog EU-kommissionen ett lagförslag som var både efterlängtat och omdiskuterat. Förslaget gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö, så kallat due diligence. Förslaget innebär att företag som säljer varor och tjänster inom EU måste ta ansvar för mänskliga rättigheter och miljö inom den egna verksamheten och i leverantörsled. Dessutom ska de människor som drabbas av företags kränkningar kunna få gottgörelse.

Visst låter det rimligt, kanske till och med självklart? Ändå jublar vissa företrädare för svenskt näringsliv över begränsningar i lagförslaget. Andra företag, bland annat Ikea, Ericsson, Haglöfs tillsammans med ett hundratal andra kräver en mer omfattande lagstiftning som gäller alla företag och hela leverantörsledet. Varför? Och vad är det som gör att vi på Oxfam och många andra civilsamhällesorganisationer har uttryckt missnöje med lagförslaget?

Lagstiftningen lyftes för första gången på EU-nivå för över två år sedan. Då förklarade EU-kommissionären Didier Reynders att den ”helt kan förändra spelreglerna för hur företag bedriver sin verksamhet och agerar inom leverantörsled”. Det var en ansats som välkomnades av oss som länge pekat på det faktum att frivillighet i relation till företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö i praktiken innebär att omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och miljö får fortgå. Rätt utformat vore detta lagförslag en historisk möjlighet för EU:s medlemsländer och företag att ta fullt ansvar för mänskliga rättigheter. Det vore också en seger för de hundratusentals människor som har kämpat för detta lagförslag i flera år och inte minst för de människor som har drabbats av företags agerande utan möjlighet att få gottgörelse. Det vore också ett erkännande om att nuvarande system som lämnar över ansvaret till företags goda vilja inte är tillräckligt.

Så varför är vi så många som inte är nöjda med förslaget? Och varför har jag bestämt mig för att strunta i rekommendationerna om att inte vara kritisk?

Kritiken gäller de omfattande begränsningar och möjliga kryphål som kommissionens lagförslag innehåller. I förslaget omfattas endast de allra största företagen. Det innebär att 99 procent av företagen inom EU inte direkt berörs. Knappast tillräckligt för att ändra spelreglerna. Förslaget innehåller också möjliga kryphål som skulle kunna innebära att företag kan undkomma ansvar, genom att flytta över delar av ansvaret till underleverantörer. I värsta fall skulle dessa kryphål kunna undergräva förslagets ambition och försvåra för människor som drabbas av företags kränkningar att utkräva rättvisa.

Människor som odlar de matvaror vi konsumerar har nästintill inget inflytande över sin situation och sällan en inkomst de kan leva på, visar rapporter av den globala hjälporganisationen Oxfam. Kvinnlig arbetare på tefälten i Assam, Indien. Foto: Roanna Rahman.

Många europeiska företag bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter och miljö i sina verksamheter och i sina globala leverantörsled. Nästan dagligen går det att läsa avslöjanden om textilfabriker där kläder sys av barn, mat som odlas av människor som arbetar under slavliknande förhållanden, eller människorättsförsvarare som mördats när de har försvarat marken som exploateras av utländska företag. Oxfam har genom åren kunna visa på att människorna som odlar maten på våra bord, bland annat ris, grönsaker och frukt, har nästintill inget inflytande över sin situation och sällan har en inkomst som går att leva på, medan företagen gör stora vinster – och samtidigt slipper stå till svars för de kränkningar som de bidrar till. Just därför är det vår skyldighet att vara kritiska till ett lagförslag som inte är tillräckligt omfattande och ambitiöst och att påminna om vad som står på spel.

Det är ett privilegium att i trygghet sitta och bestämma om vi ska vara kritiska eller inte. Och med privilegium kommer ett ansvar. Ett ansvar i solidaritet med de människor runt om i världen som inte vågar höja sina röster av rädsla för repressalier. Och för de människor som saknar plattformar för att göra sina röster hörda.

Det råder inget tvivel om att frivillighet i relation till företags ansvar inte är tillräckligt och att människorättskränkningar och usla arbetsvillkor inte rör sig om enskilda händelser, utan istället är något som sker i nästan alla leverantörsled. Det är ett resultat av en förlegad företagsmodell där vinstintresset helt styr företagens agerande. Därför krävs en lagstiftning som utmanar detta. Det positiva är att sista ordet ännu inte är sagt. Nu inleds en process där medlemsstater och Europaparlamentet ska säga sitt. Den slutgiltiga lagen måste innefatta alla företag, oavsett sektor och storlek och stänga alla kryphål som riskerar företag kan undslippa ansvar. Först med tydliga och lika spelregler för alla företag kan vi skydda arbetare och lokalsamhällen. Först då kan vi jubla! 

Detta är en gästkrönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en gästkrönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se

Dela det här: