Fattigdom som underhållning: jeepresorna genom Rio

Jag promenerar längs stranden på Copacabana när en militärgrön, taklös jeep susar förbi mig. Inuti skymtas turister i safarihattar, stojande och fnissande. Ur högtalarna dånar musik som väcker hela grannskap.  

När jag var nyinflyttad i Rio föreställde jag mig att jeeparna och de safariklädda turisterna var på väg mot den stora, vackra nationalparken som omger staden – det hade ju varit rimligt med tanke på deras val av kläder och storleken på kamerorna runt deras nackar.  

Men dit ska de inte. Numera vet jag precis vart de tar vägen, nämligen till en av stadens favelor.  

Favelorna är pulserande platser. Det är barnen som sparkar boll, gubbarna som svär när de lutar sig över ett schackbräde i barerna och funkmusiken som ständigt ekar genom gränderna.  

De är också platser som präglas av fattigdom. Platser vars invånares värde och själva existens åsidosatts av staten. Idag är de en av stadens största turistmagneter.  

Det kom nog inte som en slump att favelaturismen tog riktig fart efter att filmen Cidade de Deus (Guds stad) gjorde världssuccé år 2002.  

När jag möter en nederländsk backpacker blir han helt upphetsad av tanken på att, som jag, bo här. Han vill “se det riktiga Rio” vilket i hans värld innebär barn med vapen och öppen drogförsäljning. När vi samtalar ser jag framför mig hur han vill känna adrenalinet pumpa medan han tar en bild på en plats och person som han inte bör. 

Den här turisten drivs av en fascination vid favelorna som vålds- och kriminalitetspräglade platser. 

Jag vet inte om det är skrattretande eller bara sorgligt hur inskränkta vi kan vara när vi tror att ett 20 år gammalt fiktivt porträtt av en favela, bland omkring 700 runt om i Rio de Janeiro, skulle representera alla dessa olika grannskap? 

Cidade de Deus ligger inte ens inom Zona Sul,  den del av Rio som syns på turistkartorna, med glittrande vita stränder och bergridåer. Som turist kommer du inte att ta dig utanför zonen såvida du inte tar ett aktivt beslut.

Så hur kommer det sig att denna turism, där folk körs runt i jeepar och betraktar grannskap som om de vore på safari – en turism som förstärker snarare än utmanar stereotyper – fortsätter att existera?

Det enkla svaret är väl som i alla branscher – pengarnas! Bara att i denna bransch genereras dem på olika sätt och hamnar i olika fickor.

När jag besökte favelan Morro da Providência guidades jag av Cosme, en lokalbo, född och uppväxt i området. Han ser favelaturismen som en chans att visa turister – både brasilianare och gringos – sin verklighet, en mer nyanserad bild av Rio och alla dess invånare.

Pengarna vi betalar går tillbaka till samhället: till Cosme själv, till den lilla restaurangen där vi åt lunch och till ett utbildningsprojekt där volontärer lär ut engelska till områdets barn och vuxna.  

Jeepturerna däremot, är något helt annat. Här behövs inga lokala guidar. I stället är det storbolag som håvar in vinsten, medan ”firmorna” – de kriminella organisationer som styr vissa favelor – får sin del av kakan i utbyte mot att låta jeeparna rulla in.  

Pengar byter händer, men går inte tillbaka till samhällena som exploateras. 

Så hur bör man förhålla sig till favelaturism? Det handlar om respekt. Prata med människorna, delta i deras vardag, tacka ja till den där churrascon om du blir inbjuden.  

Men att sitta i en jeep och betrakta allt på avstånd? Det är fel. Människor är inga sevärdheter, och favelorna inga savanner. De är levande samhällen – inte någon exotisk kuliss. 

Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.

Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se