Irländska republikanska armén (IRA) var en aktiv stridande part i konflikten i Nordirland. Gruppen uppskattas vara direkt ansvariga för runt 1 800 dödsfall, varav 600 civila personer. Vissa ser dem som en brutal terrororganisation. Andra anser att IRA är frihetskämpar – vars solidaritet sträcker sig över landsgränser till andra rebellers kamp mot förtryck och imperialism.
Novemberluften är krispig och kall. Duggregnet får området runt Falls Road i Nordirlands huvudstad Belfast att se ännu gråare ut än vanligt. Vädret till trots är området livligt, och de boende i området får samsas med turisterna om den smala trottoaren. Precis som vi är många av dem här för att delta på guidade turer och få lära sig mer om Belfasts historia.
Vår guide promenerar framför oss nedför en av gatorna där striderna under konflikten har varit som blodigast. Konflikten, som ofta går under namnet “The Troubles”, pågick från 1969 till 1998. Den utkämpades mellan republikaner som slogs för ett enat Irland, och lojalister som stred för att Nordirland skulle förbli brittiskt.
Även om fredsavtalet har varit på plats sedan 1998 känns konflikten fortfarande levande här, mycket på grund av de politiska budskapen som syns överallt i kvarteret. Guiden pekar på fasaden på andra sidan vägen, där målning efter målning breder ut sig. De stora, färggranna väggmålningarna står i skarp kontrast mot de gråa betongbyggnaderna runt omkring, och de berättar om allt från förlust och lidande, till patriotism och hjältemod.
Den irländska bilden av The Troubles
– Väggmålningarna representerar den irländska upplevelsen av ‘The troubles’ och allt vårt folk har fått vara med om, berättar vår guide.
Guiden var under 70 och 80-talet själv en aktiv stridande medlem av IRA. I dag jobbar han i stället med att utbilda om konflikten och vad de republikanska, pro-irländska invånarna i Belfast utsattes för. Det gör han bland annat genom guidade turer som den vi har fått följa med på i dag.
Många av bilderna framför oss representerar just det han berättar om – lidandet, diskrimineringen och förtrycket som den katolska befolkningen i Nordirland har fått utstå. De visar också IRA ur en annan synvinkel än vad vi är vana vid, som hjältar istället för upprorsmakare.
– IRA såg aldrig sig som terrorister, berättar vår guide. Han fortsätter:
– Vi såg oss själva som frihetskämpar som ville befria det irländska folket från brittiskt förtryck. Därför har vi också alltid sympatiserat med andra frihetskämpar runt om i världen. Vi såg ofta deras kamp som vår egen.
Det är svårt att inte ryckas med av skildringen som vecklar ut sig framför våra ögon om frihet, broderskap och solidaritet. Längs promenaden pryder Nelson Mandela, Martin Luther King och IRA-medlemmen Bobby Sands stadens fasader sida vid sida. Målningar som kräver rättvisa för det palestinska folket, krav på avslut på embargon mot Kuba och äldre målningar som protesterar mot Sydafrikas apartheidsystem skapar ett sammanvävt budskap om en global kamp mot förtryck.
Det är lätt att förstå varför den här identifikationen blivit så stark just i Nordirland. Precis som den palestinska motståndsrörelsen upplever sig många republikaner i Nordirland ha blivit ockuperade av Storbritannien. Liksom den svarta befolkningen under Sydafrikas apartheidregim har man upplevt systematiskt förtryck baserat på nationalitet och religion.
Terror eller frihetskamp?
Skildringarna på fasaderna i västra Belfast står i skarp kontrast till allt jag fick lära mig om IRA innan jag kom hit. I brittisk och internationell media beskrivs IRA sällan som något annat än en rebellgrupp ansvariga för terrordåd, mord, kriminalitet och krigföring. Om några globala länkar omtalas handlar de främst om vapenhandel.
Och den historieskrivningen är självklart inte felaktig. IRA har släckt över 1 800 liv under de tre decennier konflikten i Nordirland pågick. De var ökända för sina brutala bombdåd och den kriminella aktivitet som satte skräck i lojalistiska såväl som republikanska områden. Internationellt hade de starka band till diktaturer såsom Gaddafis Libyen, som de utbytte vapen och militär träning med.
Men vår guides berättelse och de färggranna fasaderna kring Falls Road visar att här är IRA ihågkommet för annat än brutalitet och terror.
Rundturen av västra Belfast börjar närma sig sitt slut, och vi står tysta ett ögonblick och beundrar målningarna framför oss. Nordirlands historia av inbördeskrig är långt ifrån unik – nationella konflikter med aktiva rebellgrupper är ett globalt problem. Och precis som IRA har dessa rebeller troligen en helt annan bild av sin kamp än den sittande regeringens förklaringar. Få rebellgrupper ser nog sig själva som uppviglare och brottslingar, utan de upplever sig vara frihetskämpar.
Den globala solidaritet som pryder Belfasts väggar visar att samma sorts upplevelser av imperialism, förtryck och orättvisa finns närvarande världen över. Utan att lyssna på rebellgruppernas perspektiv, kan cyklerna av våld som ett inbördeskrig innebär någonsin brytas?
Rundturen är slut, och medan vi börjar leta efter bussen som ska ta oss hem igen vandrar guiden sakta tillbaka till Davis Tower där allt började. Kanske för att möta en ny grupp nyfikna turister, och återigen berätta historien om IRA:s kamp, broderskap och globala solidaritet.
Är det något i texten som inte stämmer? Kontakta oss på opinion@fuf.se
