.jpg)
I början av juni ägde FN-mötet Stockholm+50 rum, för att markera att det är 50 år sedan den första internationella klimatkonferensen hölls i Sverige. Men trots mycket uppståndelse innan konferensen blev det mest snack och lite verkstad. Fortfarande är det unga klimataktivister som tvingas leda kampen för klimaträttvisa.
Att öka takten i det globala klimatarbetet var syftet med FN-mötet i Stockholm, dit politiker och aktivister flög in från alla delar av världen. Efter två dagars intensiva diskussioner och paneldebatter släpptes ett budskapsdokument med tio rekommendationer till världens länder.
Det fanns vissa ljusglimtar från klimatkonferensen i sig. Till exempel diskuterades klimatförändringar, föroreningar och hotet mot den biologiska mångfalden som ihopkopplade kriser som måste lösas tillsammans. Att mötet också tog upp att ekonomisk tillväxt och BNP är ett ganska dåligt mått på hållbar utveckling är en framgång.
Men tyvärr går det knappast att säga att konferensen levde upp till förväntningarna. Jannike Kihlberg skriver i DN att mötet inte blev den blåslampa i baken som världen behöver, och jag kan inte annat än att hålla med. Rekommendationerna från mötet i Stockholm är inte bindande, och sju år efter Parisavtalet har inga av de största utsläpparländerna lyckats leva upp till sina löften. När politiker lovar mycket men inte lever upp till sina löften är det inte konstigt att folk blir irriterade. Vår generation, som kommer växa upp med de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna, är frustrerade och rädda. Det är lätt att tappa hoppet – det var länge sedan jag trodde att en klimatkonferens skulle leda till resultat som faktiskt duger.
Men visst finns det fortfarande en ljusglimt i mörkret, och det är klimataktivisterna. Trots att det rapporterades att ett flertal aktivister från låginkomstländer inte fick sina visum i tid för att faktiskt kunna resa till Sverige var det många som tog sig till Stockholm, både för att delta i FN-mötet och för att demonstrera. Greta Thunberg strejkade med Fridays for Future till rop om att vi vill se förändring efter 50 år av konferenser som denna. Som vanligt är det dessa klimataktivister, ofta ungdomar från globala syd, som tvingas driva på för en mer jämställd och rättvis klimatomställning.
John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimatet, slog huvudet på spiken när han sa att det enda sättet att ta itu med förtroendefrågan är att få jobbet gjort. Innan COP27, nästa stora klimatmöte som hålls i Sharm el-Sheikh i Egypten i november, måste politikerna börja lyssna på klimataktivisterna och gå från ord till handling. Annars är jag rädd att jag kommer behöva skriva en liknande krönika i höst, bara med ännu mer förtvivlan.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se