I fattiga områden i Ugandas huvudstad Kampala är det svår att få tag på vatten. Foto: Slum Dwellers International

Reportage

Vattenbrist ett problem i snabbt växande städer som Kampala

Brist på rent vatten och sanitet förknippas ofta med konfliktdrabbade, torra landskap och brist på vattenkällor. Men problemen är egentligen som störst i städerna, enligt en ny rapport från World Resource Institute. I Kampala har den snabba befolkningsutvecklingen inneburit stora utmaningar för stadens infrastruktur.

Ugandas huvudstad Kampala har tillsammans med andra städer i Östafrika – som Nairobi och Dar es Salaam sett – haft en stor befolkningsökning. Sedan 1990-talet har antalet invånare fördubblats.

Bostadsytan sträcker sig idag över mer än 800 kvadratkilometer, samtidigt som den långsamma utbyggnaden av infrastruktur har lett till att över hälften av Kampalas befolkning idag lever i slumområden. FN definierar ett slumområde där människor lever trångbott, utan enkel tillgång till vatten och sanitet och med bristfälligt skydd mot tvångsavhysning.  

I Kampala saknar de flesta avloppsanslutning, och i slumområden är man ofta tvungen att köpa kranvatten, vilket leder till att många istället använder smutsiga vattenkällor. I kontrast med den förenklade bilden av att vattenbristen beror på torra landskap och få vattenkällor, så är det idag istället ett tecken på just den snabba urbana utvecklingen som sker på många håll i världen.

Under de senaste åren har situationen i Kampala blivit avsevärt bättre. Det beror på ökningen av lokala och internationella icke-statliga organisationer (NGOs) som arbetar med att demokratisera tillgången till vatten och avlopp. Till exempel har stadsfullmäktige, under ledning av Andrew Kitaka Mubiru bytt fokus från ökade avloppsförbindelser som det enda måttet på framgång, och istället börjat erkänna och stödja olika sorters latriner som är rena, återanvändbara och tömbara. På så sätt kan man nå invånare även i slumområden.

Men trots den positiva utvecklingen hämmas bra lösningar på vattenbristen av ett kortsiktigt fokus, enligt World Resource Institute. Medan Kampala numera har en blomstrande sektor av lokala och internationella organisationer som sprider nya vatten- och sanitetslösningar, når de sällan den punkt där lösningarna kan skalas upp till att täcka större områden i staden.

Joseph Ddegeya är student i miljövetenskap på Makere University i Kampala. Via Skype förklarar han att det mycket riktigt är befolkningen i slumområden som är hårdast drabbade av brist på vatten och avlopp.

– Många av huvudstadens invånare lever i slumområden utan offentliga kranar. Om man inte kan köpa rent vatten måste man använda förorenade vattenkällor. I kombination med bristen på avlopp ökar risken för kolerautbrott, säger han.

Grundproblemet är att vatten- och sanitetsproblem är underprioriterade, förutom under valperioderna. Då blir frågan viktig, och president Yoweri Museveni har till och med själv tagit på sig uppdraget att bygga nya vattenledningar och offentliga toaletter. Det här har han gjorts till åtlöje för. Många, även Joseph Ddegeya, tycker inte presidenten borde ta eget ansvar för en sådan grundläggande sak.

– Det är uppenbart röstfiske, och man får förbättringarna att framstå som prioritering av slumområdena  när de främst är finansierade av utländska donatorer. Staten tillhandahåller marken, och givarna infrastrukturen.

Maria Gorret är hälsokoordinator för organisationen Uganda Village Project (UVP), och arbetar i byarna i regionen Iganga, öster om Kampala. Även om hon också ser problemet med de kortsiktiga projekten och de skrupelfria politikerna, anser hon att projekten ändå har stort värde för lokalbefolkningen.

– Myndigheterna har inte möjlighet att ge heltäckande service utanför urbana områden, och de flesta byarna är helt beroende av ett borrhål för allt sitt vatten. Vanligtvis måste man färdas i en timme för att hämta vatten, säger hon.

UVP arbetar med att bevara vattenkällorna och sprida information om korrekt vattenhantering. Organisationen har också insett kortsiktigheten i vissa av sina projekt, som enligt Maria Gorret främst beror på resursbrist.

– Även om projektperioden för en by är tre år, arbetar vi långsiktigt. Till exempel lär vi lokalbefolkningen att gräva egna brunnar. Då får de möjlighet att själva öka sin vattentillgång, även efter att projektet avlsutas, säger hon.

Efter samtalen med Joseph Ddegeya och Maria Gorret låter det som att det finns en ännu större problematik än ett kortsiktigt projektfokus. Organisationer som UVP, som arbetar med att främja tillgången till rent vatten och avlopp, arbetar med begränsade resurser och vill samtidigt utöka sin verksamhet till så många människor som möjligt. Det är därför man inte arbetar på ett projekt mer än några år. Istället är problemet att statliga myndigheter och stadsfullmäktige inte hinner med urbaniseringen, och att förse Kampalas invånare med grundläggande infrastruktur. På landsbygden är infrastrukturen ännu mer nedprioriterad, och nästan obefintlig. Men frågan är om det ens finns incitament för politiker att ta itu med bristen på rent vatten.

För att vi ska nå de Globala Målen för Hållbar Utveckling betonas ofta vikten av nya teknologier, organisationsmetoder och styrelseskick för att öka utbildningsgraden, folkhälsan och tillgången till rent vatten. Men för att invånarna i Kampala – och resten av Uganda – ska kunna ställa högre krav på grundläggande infrastruktur är det riskabelt för staten att i för stor utsträckning förlita sig på NGOs. Då skapas inte incitamentet att göra offentliga investeringar, som behövs för en storskalig lösning på vattenbristen.

 

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt