Debatt

Nya utmaningar för svensk utrikes- och biståndspolitik

Den globala arenas nya maktbalans och dynamik innebär utmaningar för den svenska utrikes- och biståndspolitiken. Respekten för de universella mänskliga rättigheterna tycks ha minskat sedan 1990-talet och utmanas av nya afrikanska, arabiska och asiatiska institutioner som inte vill underordna sig FN i dessa frågor. Mycket av det som Sverige har kämpat för i multilaterala sammanhang står på spel, menar Göran Hydén

Är en ny världsordning i vardande? I den kaos som råder på världsarenan är det svårt att se några tydliga drag. Somliga uppfattar den amerikanska hegemonins avtagande som ett tecken. Nya länder, inte minst Kina och Ryssland, gör sig alltmer mer gällande. Andra pekar på det ökade inflytande som icke-statliga aktörer har fått. Regeringar har idag mindre att säga till om på den globala arenan. Enstaka nationer eller världen i stort blir allt svårare att styra.

Hur ska vi förstå vad som är på gång och vilka utmaningar för svensk utrikes- och biståndspolitik ligger i dess förlängning?

Den första ligger i att korrekt analysera de underliggande faktorer som bestämmer staters och andra aktörers beteende på världsarenan. Globaliseringen har skapat ett nytt konkurrensmönster där staters kontroll över sina medborgare har avsevärt minskat. Människor relaterar till varandra på nya sätt. Många jobbar i multinationella företag och utvecklar nya lojaliteter. Samma sak gäller de som upplever den religiösa tron som livets ankare. I de nya krigens skugga tvingas människor fly och hitta skydd i andra länder. Vi har en global social rörlighet som leder till att när vi möts vem vi är lätt tenderar att bli viktigare än vad vi är.

Resultatet är att världen inte längre i första hand präglas av intressekonflikter inom enskilda stater, t.ex. mellan arbetsgivare och arbetstagare. I stället är det alltmer den sociala identiteten, alltså relationen människor emellan, som tenderar att bestämma politiken.

Vi ser det på många plan. Provinser eller landsdelar söker större politisk självständighet med Skottland som aktuellt exempel. Religiösa minoriteter strävar efter skydd som vi ser t.ex. i Mellanöstern. Samma sak gäller ursprungsfolken i Latinamerika och på andra håll. Social rättvisa skapas inte i konflikt mellan samhällsklasser utan alltmer mellan samhällssamfund.

Lite förenklat kan man säga att världen alltmer är uppdelad vertikalt snarare än horisontellt. Vi upplever denna trend  även Sverige men här som ett hot mot social rättvisa. Det är inte längre arbetaren mot direktören som represeneterar huvudfåran i samhället. Majoriteten både till höger och vänster är överens om politikens grundvalar. I stället har utmaningen blivit hur långt vi är beredda att öppna våra hjärten för folk från andra länder.

Det som sker runt om i världen är en särskilt stor utmaning för just Sverige med sin sekulära inriktning och tradition av upplyst statsstyre. Politiken har under årtionden tryggt vilat i den ekonomiska vaggan. Vi svenskar är därför bortskämda med rationella lösningar ofta framkomna i intrikata men konstruktiva plussummespel.

Sådana lösningar är betydligt svårare att åstadkomma i en politik som drivs mer av sociala identiteter än ekonomiska intressen. Denna tenderar i stället att präglas av en nollsummedynamik, d.v.s. vinnaren tar allt (eller så uppfattas det i alla fall av de politiska kontrahenterna). I den ordning som alltmer präglar världen växer denna dynamik fram som en stor utmaning både på det nationella och det internationella planet.

För svensk utrikespolitik är det särskilt ett par ”heliga kor” som blir utsatta. Den första är de mänskliga rättigheterna. Inom FN och i andra internationella sammanhang har Sverige varit en av de starkaste förespråkarna och försvararna av rättvisa och jämlikhet. Inte minst när det gälller sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter har Sverige varit en pådrivare. I sina relationer med biståndsländerna har rättigheterna varit en grundval för politiken.

I Sverige talar vi stolt om dessa rättigheter med stora bokstäver – MR. Vi hänvisar till alla de konventioner och deklarationer som det globala samfundet via FN antagit. Vi kräver att alla länder är redo att följa dessa socialliberala ideal. Många gör det emellertid inte och det finns data som pekar på att respekten för MR har minskat sedan 1990-talet som kan beskrivas som den liberala demokratins globala höjdpunkt.

Detta innebär dock inte att mänskliga rättigheter i form av respekt för personlig autonomi och integritet förlorat sin relevans. Som statsvetaren Stephen Hopgood argumenterar, vi har kanske nått MR:s sista dagar samtidigt som paradoxalt nog kampen för mänskliga rättigheter inom ramen för lokalt eller regionalt definierade termer växer.

Regionala tolkningar av vad som gäller innebär ett slag mot den andra heliga kon: Förenta Nationerna. Det universella inslaget i MR förlorar sin styrka när t.ex. afrikaner, araber eller asiater upplever de speciella empiriska erfarenheterna på plats som drivkraft för sin kamp för rättvisa. De vill inte uppfordras av det internationella samfundet och dess ideal. De vill ta saken i egna händer och på det sättet få till stånd en förbättring av sina levnadsvillkor. Det är lokalt ägarskap av kampen som gäller.

Det är därför ingen tillfällighet att MR hamnat helt i bakgrunden i de diskussioner som nu förs om FN:s efterföljare till milleniemålen. De senare upplevdes i de flesta utvecklingsländerna som påtvingade. Nu vill dessa länder med hjälp från Kina, Ryssland and Brasilien ha ett lösare arrangemang som minskar FN:s roll till förmån för regionala och lokala institutioner.

EU som numera bestämmer mycket av ramarna för svensk utrikes- och biståndspolitik har svårt att göra sig gällande på det internationella planet eftersom Unionen följer en politik som bestäms av minsta gemensamma nämnaren i medlemstaternas utblickar. Dessutom är EU inte hågsen att sätta makt bakom sina ord.

Liksom i tidigare skeden sedan andra världskriget är det USA som får ta säkerhetsansvaret för att liberala och demokratiska värderingar inte sveps bort. Den nedgradering av försvarsmakten som skett i de flesta europeiska länder betyder att man får förlita sig på makten i vackra ord och civila handlingar, något som sällan ger inflytande i realpolitikens virvlar.

Mycket av det som Sverige kämpat för i multilaterala sammanhang står därför på spel. I den värld som nu avtecknar sig vid horisonten skymtar den ena utmaningen efter den andra på sätt som gör att både utrikes- och biståndspolitikens traditionella grundvalar är hotade. Den tillträdande regeringen liksom riksdagen har all anledning att titta närmare på hur man ska ställa sig till den världsutveckling som med största sannolikhet kommer att ytterligare förstärkas under 2010-talet.

Göran Hydén

Författaren är Professor Emeritus i statsvetenskap

Dela det här: