Luddiga definitioner av rättsstaten och outnyttjad kompetens hos svenska myndigheter leder till att Sverige missar sin egen paradgren: den vanliga, tråkiga, tillförlitliga förvaltningen. Rapporten presenterar fyra förslag som väcker frågor om hur svenska lösningar kan kopieras till andra kontexter och slutsatserna diskuterades nyligen i ett panelsamtal.
Arkivhantering, diarieföring och interna rutiner är de ”tråkiga” rättsstatsfrågorna som får för lite uppmärksamhet inom svenskt rättsstatsbistånd. Erfarenheten på svenska myndigheter används inte heller till sin fulla potential. Det menar Richard Sannerholm, docent och lektor i juridik vid Södertörns högskola, i en ny rapport ”Demokrati på export: utmaningar och möjligheter med svenskt rättsstatsbistånd” skriven för den gröna och liberala tankesmedjan Fores.
För Sannerholm handlar en välfungerande rättsstat i grunden om att minska slumpmässig maktutövning. Myndigheters beslut ska följa lagar och vara förutsägbara för medborgarna. Rättsstaten är därför mycket bredare än exempelvis rättsväsende och det är just detta, att så många aspekter av det som bygger upp ett samhälle går att läsa in i ordet “rättsstat”, som också gör det så svårt att följa upp arbetet.
Rättsstaten har exempelvis en tendens att blandas ihop med mänskliga rättigheter eller rättsväsendet, menade han. Panelen var dock inte enig om att detta nödvändigtvis är ett problem.
Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten är nära sammankopplade frågor och det är därför inte konstigt att de hanteras tillsammans, inflikade Hanna Gerdes, människorättsjurist och ordförande för Civil Rights Defenders.
Gerdes ville se en bredare diskussion om när rättstatsbistånd faktiskt gör nytta och vid vilka tillfällen man istället bör prioritera stöd till civilsamhället.
Dags att prioritera den “tråkiga” mittfåran
Ordet rättsstat förekommer i alla styrdokument för svenskt bistånd sedan 2013. Men ofta på ett otydligt och svepande sätt, enligt Sannerholm. Därtill framställs rättsstaten “genomgående som ett medel för andra mål”, skriver han i rapporten.
Otydliga instruktioner för rättstatsbiståndet leder till otydliga mål, konstaterade han, och menar att Utrikesdepartementet därför borde ta ett större ansvar för att öka tydligheten och vägledningen på området.
Sverige borde också fokusera mer på vad Sannerholm kallar den ”tråkiga mittfåran” eller den ”vanliga” förvaltningen. Det kan handla om saker som att upprätta styrdokument om vem som har rätt att fatta beslut inom offentlig verksamhet samt rutiner för dokumentering.
Idag har ett 40-tal svenska myndigheter uppdrag inom svenskt biståndsarbete. Arbetet samordnas av Sida.
Baserat på Sannerholms rapport är det lätt att dra slutsatsen att Sverige helt enkelt borde skicka ännu fler svenska experter som kan lära ut myndighetsrutiner.
Men lösningen är inte riktigt så enkel, menade Malin Stawe, senior specialist på Sida. En person kan mycket väl vara expert på en sak i Sverige utan att nödvändigtvis ha kunskap om hur liknande problem ska lösas i en annan kontext, i ett annat land med andra institutioner, konstaterade hon.
Till syvende och sist måste det också finnas en politisk vilja i mottagarlandet betonade, Erik Lysén från Act Svenska kyrkan. Han lyfte Guatemala som exempel på hur korruption, politisering av rättsväsendet och politiska krafter motsätter sig reformer och begränsar möjligheterna till institutionellt rättstatssamarbete.
Läs hela rapporten: ”Demokrati på export: utmaningar och möjligheter med svenskt rättsstatsbistånd”.
