En ambitiös regering stiftar lagar med syfte att stärka mänskliga rättigheter och föra Albanien närmare målet om ett EU-medlemskap 2027. Men bakom reformer och lagändringar växer kritiken från journalister och aktivister. Felicia Linsér, FUF:s korrespondent, skildrar ögonblicksbilder från våren i Tirana.
– Det finns en misstro mot journalister. Människor påstår att vi är betalda för att göra någon annans jobb eller att vi kommer att ändra i intervjuer i efterhand, berättar Entenela Ndrevataj.
Hon arbetar i dag på en civilsamhällesorganisation och kallar sig aktivist, men var tidigare verksam som journalist.
När jag träffar henne på ett kafé i centrala Tirana är det förhållandevis tyst och lugnt. Stadsdelen Blloku var en gång i tiden reserverad för den politiska kommunistiska eliten och hem för diktatorn Enver Hoxha. Några bord bort sitter ett par äldre män och sippar kaffe.
Huvudstaden har badat i sol de senaste veckorna, men den här torsdagseftermiddagen är regnig och grå. Det ihållande regnet är en passande ridå för dagens samtalsämne: journalisters krympande demokratiska utrymme.
I deras senaste rapport klassar demokratiinstitutet V-Dem Institute inte längre Albanien som en valdemokrati utan som en valautokrati. Det innebär att landet bland annat kännetecknas av allvarliga brister i yttrande- och pressfriheten.
Just relationen mellan politiker och journalister i Albanien väcker fortfarande starka känslor hos Entenela Ndrevataj.
– Journalister som har kritiserat regeringens metoder, som användandet av förinspelade presskonferenser, har fått utstå hot och hat från premiärminister Rama och andra högt uppsatta politiker, förklarar hon.
Många av våra samtalsämnen berör desinformation och hot riktade mot journalister av sittande politiker.
Reportrar utan gränsers årliga rapport World Press Freedom Index mäter journalisters villkor och mediers självständighet världen över. Den bekräftar Entenela Ndrevatajs bild av situationen i Albanien och listar utbredd fientlighet mot journalister och hög sårbarhet för propaganda.
Mänskliga rättigheter i blickfånget
Några veckor efter vårt samtal anordnas Tiranas Prideparad för fjortonde gången. Solen har kommit tillbaka till staden. Värmen och glädjen är medryckande.
Allt började tidigt 2010-tal när ett par modiga aktivister cyklade genom huvudstaden i protest mot homo- och transfobi. Aktionen som skulle bli startskottet för Pride-paraden, möttes av hemmagjorda rörbomber. Ingen av aktivisterna skadades och protesten kunde fortsätta. Men än i dag, nästan femton år senare, är hbtqi-aktivister fortsatt hårt ansatta.
Först 1994 blev homosexualitet laglig i Albanien. Regeringen har som målsättning att bli EU-medlem redan 2027, något Sverige stöttar både politiskt och med biståndsmedel. För att bli medlem måste landet uppdatera sin lagstiftning så att den lever upp till EU:s standarder, inte minst vad gäller skyddet för mänskliga rättigheter.
När Graeme Reid, FN:s oberoende expert för sexuell läggning och könsidentitet, besökte landet 2024 konstaterade han att myndigheter visade prov en vilja att aktivt arbeta för att förbättra situationen. Bland framgångarna finns en lag mot antidiskriminering och att regeringen har gjort ändringar i brottsbalken med syftet att skydda hbtqi-personer.
Reid konstaterar dock att hbtqi-personer trots detta fortfarande möter diskriminering när det gäller tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård, arbete och andra delar av vardagen. I sin slutrapport skriver han att personer ”möter också hinder när de vill anmäla hatbrott och söka upprättelse för påstådda kränkningar av sina rättigheter, ofta till följd av utbredda fördomar och diskriminerande attityder mot hbt-personer i samhället”.
EU-medlemsskapet är tätt förknippat med arbetet för att stärka hbtqi-personers rättigheter. Men bland många av de albanska hbtqi-aktivisterna som jag pratar med under Pride väcker regeringens mål motstridiga känslor. För vissa beskrivs det som det ”sista hoppet”. Andra ser det som överambitiöst.
Flamingoprotester sätter regeringen på prov
Under min sista vecka i Tirana bröt protester ut mot den påbörjade semesteranläggningen i det skyddade landskapsområdet vid Nartalagunen i Vjosa-Narta i södra Albanien. Anläggningen kopplas till Donald Trumps svärson, Jared Kushner och har snabbgodkänts av regeringen, områdets skyddsstatus till trots. Protesterna kallas för ”Flamingorevolutionen” eftersom anläggningen hotar områdets flamingor.
Protesterna har också kommit att rikta uppmärksamhet mot den utbredda korruptionen inom politiken och man kräver premiärminister Edi Rama och hans regerings avgång.
Effekterna på djurlivet har också lockat till sig EU:s uppmärksamhet. I EU-kommissionens resolution om Albanien som publicerades den 17 juni uttrycker de besvikelse över att Albanien ändrat investeringslagarna på ett vis som försvagar miljöskyddet i landet. De uppmanar regeringen att omedelbart stoppa byggnationerna i Vjosa-Narta och påminner om att EU-medlemsskap kräver efterlevnad av EU:s fågel- och habitatdirektiv.
I folkmassan ser jag välbekanta ansikten: hbtqi– och kvinnorättsaktivister samt journalister som jag har lärt känna under våren. Men Flamingorevolutionen samlar inte bara de aktivister som vanligtvis granskar den politiska makten. Bland demonstranterna finns äldre och yngre personer med olika partitillhörigheter som aldrig tidigare har protesterat.
Under protesterna drar jag till minnes Entenelas Ndrevataj ambivalens kring frågan om ett albanskt EU-medlemskap:
– EU-medlemskapet är vårt sista hopp om liv och värdighet, men vad vi känner nu är att vi håller på att förlora hoppet. Jag hade en övertygelse om att vi skulle bli en del av EU, men nu är jag inte lika säker. Vi går bakåt och jag tror inte att det finns något utrymme för oss längre i unionen.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en krönika till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se