Debatt

Ge Afrika tid och rum att utvecklas

Anders Borg ska under det afrikansk-amerikanska toppmötet "US-Africa Leaders Summit" diskutera hur utvecklingsfrämjande institutioner i Afrika kan främjas. I dessa diskussioner förbises ofta att demokrati och utveckling sällan går hand i hand. Att demokrati och mänskliga rättigheter skulle vara förutsättningar för utveckling är mer ett uttryck av önsketänkande än saklighet.Det skriver Göran Hydén, professor emeritus i statsvetenskap och Afrikakännare.

”Africa is not a country”. Så står det på t-shirts man då och då ser ungdomar bära i USA. Detta för de flesta klara påstående anspelar på en av de många grodor som den förre republikanske vicepresidentkandidaten, Sarah Palin, släppte ur sig under valkampanjen 2012 när hon hävdade att kontinenten är ett land.

Afrika har inte minst sedan 2012 hamnat allt mer i rampljuset både i USA och Europa. Afrika reser sig, säger inte minst ekonomiskt intresserade analytiker och förståsigpåare. Euforin har ersatt den sedan länge rådande afropessimismen.

Mot denna bakgrund kan man betrakta det afrikansk-amerikanska toppmötet som äger rum i Washington DC denna vecka som ett erkännande inte bara i USA men också i andra västländer att Afrika äntligen blivit en global aktör med en egen agenda. Med den överväldigande majoriteten av kontinentens femtio statsöverhuvud i närvaro är detta toppmöte inte bara symboliskt men också politiskt en potentiell vändpunkt.

Tillställningen kan uppfattas som ett motdrag till den växande kinesiska närvaron på kontinenten. Inte minst USA självt vill visa sitt intresse och bidra med medel till utveckling som den redan inledda ”Power in Africa” satsningen på utbyggande av elkapaciteten exemplifierar.

Europeiska politiker och experter är också närvarande i Washington denna vecka. Dit hör bl.a. den nu Afrikafrälste finansministern Anders Borg som deltar i en panel om hur man bygger och stärker utvecklingsfrämjande institutioner. Hans och andras närvaro antyder att detta kan bli mer som en Almedalsvecka än bara en pompös tillställning med champagne och shopping för afrikanerna.

Men hur får man till dessa utvecklingsfrämjande institutioner? Biståndsgivarna har ägnat mer än sex decennier för att försöka hitta fungerande modeller men har inte varit särskilt framgångsrika. Någon kan påstå att tidigare misslyckande ägt rum därför att den ekonomiska politiken och därmed institutionerna var felaktiga. Det saknades individuella incitament, och så vidare. En annan kan hävda att afrikanerna varit alltför hårt styrda av givarna. De har förvägrats en känsla av äganderätt och därmed intresse och entusiasm för vad omvärlden erbjudit.

Bägge dessa faktorer innehåller en kärna av sanning. Vad de framförallt antyder är dock två saker som vanligtvis förbises i resonemang om Afrika och dess utveckling. Den första är att utveckling inte fixas över en natt eller vid ett rundabordssamtal. Institutioner är inte dagssländor utan fenomen med starka rötter i samhället.

Afrika är som sagt inte ett land men en mångfacceterad kontinent där de inhemska institutionerna skiljer sig. De varierar till följd av religion och etnicitet men alltmer också som ett resultat av ländernas egen utvecklingserfarenhet: Kenya är inte Tanzania, Etiopien är inte Somalien, Nigeria är inte Ghana, och så vidare. Dessa skillnader till trots tenderar inte minst västvärlden att fokusera sig på institutionella reformer som saknar strukurellt stöd i de afrikanska samhällena. Man struntar i de historiska skillnader som ändock finns mellan dessa två regioner.

Det tog västvärldens länder flera århundrade att nå en demokratiskt baserad samhällsutveckling. Det var först när dessa länder nått en industriell bas och samhället blivit klassbaserat som det politiska mönster vi tar för givet i Sverige och andra västländer kom till stånd. Afrikas länder har endast på senare år börjat röra sig i denna riktning. Trots att en arbetarklass saknas är nu en borgerligt inriktad medelklass på gång i de flesta länder. Kanske är detta första steget i den riktning som både Washington och Stockholm vill se i Afrika.

Problemet har dock varit – och fortfarande är – att man i västerlandet vill forcera denna utveckling på ett historielöst sätt som bara spelar i kinesers och andra icke-demokratiska krafters händer. Den demokratiseringsiver som rått sedan 90-talet har gått i stå i Afrika därför de strukturella förutsättningarna är ännu inte på plats. Politiker, konsulter och aktivister har sällan visat det tålamod som krävs för att deras egna värderingar ska slå rot i afrikanska hjärtan och huvuden. Hur man förenar sin egen politiska tro med att inifrån andra personers medvetande åstadkomma en förändring i attityd och beteende på ett hållbart sätt förblir ett olöst demokratiseringsdilemma i Afrika.

Det andra som ofta förbises är att demokrati och utveckling i Afrika sällan går hand i hand. Tesen att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är förutsättningar för utveckling är mer ett uttryck av önsketänkande än saklighet. Faktum är att i Afrika är det Etiopien och Rwanda som har kommit längst när det gäller de globala milleniemålen. Bägge kan beskrivas som ”development states” där fokus på en stark samhällsstyrning uppfattas som en förutsättning för framsteg. Demokratiska principer är mer en eftergift till det internationella samfundet än en omhuldad riksangelägenhet.

De afrikanska samhällena förblir i första hand uppdelade vertikalt snarare än horisontellt. Därför att de ekonomiska krafterna ännu inte producerat fungerande socialt klassbeteende är det fortfarande religionen eller statillhörigheten som främst bidrager till den sociala identiteten. Denna typ av samhälle är inte den bästa grogrunden för liberala demokratiska värderingar som vi också erfar i dagens Europa. I Afrika har en av givarna ofta forcerad demokratisering ofta lett till dess fall och i en del länder till civila konflikter. Mot denna bakgrund är det alltför lätt att fördöma ledare som Paul Kagame i Rwanda som emot alla odds fått sitt av folkmordet härjade land att i mångas ögon framstå som en modell för hur resten av Afrika kan resa sig från fattigdomen.

Att han kunnat åstadkomma detta under inom mindre är tjugo år är naturligtvis ett bevis på att afrikanerna kan åstadkomma framsteg på egen hand och använda biståndsmedel på ett effektivt sätt. Vad Rwanda också lär oss är emellertid att utvecklingen måste komma inifrån. Den måste styras med hjälp av värderingar som är rotade i det egna samhället. Demokratiska värderingar behöver inte vara ovidkommande men de kan inte förväntas fungera som magiska piller. Givarna bör lossa på kopplet och låta tusen tusen blommor växa fram. I den mångfalden kommer demokratin att kunna spira med större kraft än via de yviga transplanteringar man från Väst fortfarande försöker sig på.

Göran Hydén
Professor emeritus i statsvetenskap och Afrikakännare.

Dela det här:

Vill du hänga med inom global utveckling?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev, för att få koll på det senaste.

Namn:

E-post:

Lämna följande fält tomt