När det globala biståndet minskar pratar politikerna om prioriteringar. Men om vi på allvar ska stötta demokrati- och människorättskämpar då får vi inte glömma bort kulturutövarna.
– Att fortsätta arbeta för konstnärlig frihet är inte ett särintresse, utan en investering i långsiktigt hållbara och öppna samhällen, skriver konstären och mångåriga biståndsarbetaren Niusha Khanmohammadi.
Nedskärningarna i biståndet, både i Sverige och internationellt, har redan fått konsekvenser för kultursektorn. I en tid av ökade geopolitiska spänningar, ett krympande demokratiskt utrymme och växande hot mot civilsamhället drabbas kulturen återigen hårt – trots dess avgörande roll för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Konstnärlig frihet handlar inte enbart om rätten att skapa, utan även om rätten att uttrycka sig utan rädsla för repressalier, hot eller våld. Den är nära sammanlänkad med fria och oberoende medier, ett levande civilsamhälle och samhällets förmåga till kritiskt tänkande. När resurser dras tillbaka är det därför ofta just dessa grundläggande funktioner som försvagas först.
Nedläggningen av USAID och USA:s tillbakadragande från internationella samarbetsorganisationer har haft omfattande konsekvenser för det humanitära stödet och civilsamhället, men även för kultursektorn. Ett exempel är Artists at Risk Connection, en amerikansk internationell organisation som arbetar med att stödja konstnärer i utsatta situationer. Efter indraget stöd tvingades de avveckla stora delar av sin verksamhet och istället registrera sig i Europa. Effekterna sträckte sig långt bortom organisationen själv och påverkade möjligheterna till fortsatt internationellt samarbete och stöd till konstnärer som verkar under hot och i repressiva kontexter.
Denna utveckling synliggör hur snabba, omfattande nedskärningar och plötsliga nedläggningar kan få långtgående följder och hur sårbara ekosystemen för konstnärlig frihet är för när stabil och långsiktig finansiering försvinner.
Svenska biståndsnedskärningar riskerar nu att få samma typ av genomgripande konsekvenser. När utvecklingssamarbeten med fokus på kultur stramas åt påverkas inte bara enskilda projekt, utan även de strukturer som gör konstnärlig frihet och yttrandefrihet möjliga i praktiken.
För konstnärer och kulturaktörer som verkar i länder där det demokratiska utrymmet är begränsat får minskat stöd direkta konsekvenser för människors möjligheter att utöva sina rättigheter. I kontexter där hot, censur och repressiva strukturer redan sätter ramarna ökar pressen att legitimera sin existens gentemot finansiärer, snarare än att bedriva sin konstnärliga verksamhet.
Många aktörer som jag har pratat med vittnar samtidigt om en växande trötthet. Alltmer tid och energi läggs på att formulera sig i termer av ”nytta” och ”avkastning”, i stället för på innehåll, utveckling och publik. Förskjutningen från skapande till överlevnad sker gradvis, men konsekvenserna riskerar att bli långtgående: minskat handlingsutrymme, ökad självcensur och, i förlängningen, en försvagning av de röster som bär upp yttrandefrihet och andra grundläggande mänskliga rättigheter.
Frågor som rör jämställdhet, ungdomsorganisering, oberoende medier och HBTQI-personers rättigheter är ofta tätt sammanflätade med konstnärlig praktik. När internationellt stöd minskar ökar risken för självcensur, osynliggörande och att konstnärer lämnas utan skyddsnät.
Samtidigt är det viktigt att synliggöra det stöd som faktiskt finns. Genom Sida stöttas i dag kulturbistånd via samarbeten med Konstnärsnämnden och Statens kulturråd, genom program som ArtNexus och Programmet för konstnärlig frihet. Dessa initiativ stärker konstnärers rättigheter och ger stöd till aktörer som verkar under hot och hat.
I en tid av minskade globala resurser behöver denna typ av långsiktigt och värdebaserat arbete inte bara värnas utan också stärkas. Sverige har här en viktig roll att spela, inte minst genom sitt långa engagemang i internationella sammanhang som UNESCO, där frågor om kulturella rättigheter och konstnärlig frihet fortsatt behöver försvaras och utvecklas.
Sverige har länge haft en tydlig internationell roll i att värna dessa värden. I ett läge där biståndsmedel minskar blir det därför särskilt viktigt att skydda de delar av utvecklingssamarbetet som stärker konstnärers rättigheter och ger stöd till dem som verkar under hot och hat. Att fortsätta arbeta för konstnärlig frihet är inte ett särintresse, utan en investering i långsiktigt hållbara och öppna samhällen.
Det handlar inte bara om resurser utan om riktning. I ett förändrat biståndslandskap krävs uthållighet, samverkan och ett gemensamt ansvarstagande för att konstnärer inte lämnas ensamma när utrymmet krymper.
När stödet minskar är det inte bara verksamheter som påverkas: utan själva förutsättningarna för ett levande offentligt samtal. Att värna kultur och konstnärlig frihet är därför ytterst att värna demokratins syre. Utan det breder tystnaden ut sig. Inte plötsligt, men steg för steg.
Se FUF:s samtal om kulturens roll för demokrati och mänskliga rättigheter
Detta är en debattartikel. Skribenten svarar för analys och åsikter i texten.
Vill du också skriva en debattartikel till Utvecklingsmagasinet? Kontakta oss på opinion@fuf.se
